– Tre mil är jäkligt långt, konstaterade Annie Thorén efter att hon gått i mål i sitt livs första långdistans-VM på nionde plats.
Hon gjorde det på stela ben som hade fått slita rejält på den avslutande löpningen.
– Hjärta och lungor är ju sinnessjukt bra tränade men benen hänger inte riktigt med, säger Thorén som bekant haft en överansträngningsskada i höften vilket hämmat löpträningen inför VM.
Inledningsvis så såg Motalatjejen dock till att sätta färg på loppet genom att gå ut hårt på simningen och efter 500 av de 1500 meterna simning så var hon i ledningen.
– Det är inte alla som har varit i ledningen på ett VM, konstaterar hon leende. Beskedet från speakern att hon var i ledningen fick publikhavet runt Stadsparken att jubla. Ett jubel som Annie berättar följde henne hela vägen till mål.
– Jag har känt mig som en rockstar hela vägen. Jag är så oerhört tacksam till arrangörerna, ITU (internationella triathlonunionen) som gav Motala förtroendet, för att de gav mig chansen att få uppleva det här. Men allra mest tacksam är jag till folket längs banan. Först var det en som skrek: "Det är Annie." sen en till och sen var det som en vägg som kom emot en. Det var helt sjukt, säger Motalatjejen som berättar att hon fick problem med cykeln halvvägs in på cyklingen. Hon lyckades nämligen ha av de bars på styret som hon har armarna på.
– Jag stannade i serviceboxen och tog mina skoskydd och tejp och gjorde egna bars av dem. Där tappade jag en hel del tid. Det var en lärdom så det kommer aldrig hända igen, säger Thorén som trots den lilla fadäsen var helnöjd med sin nionde plats.
– När det blev kortare simning så visste jag att jag skulle få svårt att komma längre upp. Dessutom har 14 av de 15 andra tjejerna tio år mer på nacken än vad jag har. Och i den här sporten så krävs det många års träning för att få den riktiga hårdheten.
Annie fick ändå med sig ett guld hem då hon tillsammans med Eva Nyström och Camilla Lindholm fick lag-guldet. En tävling där Sverige var den enda nationen med tre startande.