Det är en väldig tur att man numera kan använda sina smarta telefoner som vägvisare. Annars hade ni förmodligen inte kunnat läsa det som ni just nu läser. Högstorp ligger vackert på den östgötska landsbygden, men det är inte alldeles enkelt att hitta dit.
Grönt. Lugnt. Fint. Fridfullt.
Här trivs Royal Fighter inför det stora som väntar till helgen.
Elitloppet.
En svensk klassiker på Solvalla med tre miljoner till vinnaren.
– Jag har varit med två gånger tidigare, men inte med en sådan här häst. Inte med den styrkan och den karisman. Vi hade inte satsat så hårt om vi inte trodde att han kunde vinna.
Säger Per K Eriksson där han sitter träbänken utanför stallet med en kopp kaffe i handen. Hustru Tina nickar instämmande. De blickar mot hagen femtio meter bort. Där går Royal Fighter och är förmodligen fullständigt omedveten om den uppståndelse som väntar.
– Man märker att han mår bra. Det känner vi ju. Den träning som inte är gjord får du inte igen nu. Många gör misstaget att köra som galningar sista veckan, men man ska inte ändra för mycket. Nu hänger det mer på Tina. Det är massage, kärlek. . . du vet hela den biten, säger Per.
– Det gäller att hålla honom glad. Man försöker allt man kan. Det gör vi ju alltid, men nu blir det extra påtagligt. Ibland får man fjäska lite också, säger Tina.
Per K Eriksson är östgöten som i början av 80-talet emigrerade till andra sidan Atlanten, blev en av USA:s mest framgångsrika travtränare och bland mycket annat vann tre Hambletonian. Efter 20 år flyttade familjen hem och driver nu en betydligt mindre verksamhet på gården vid Gammalkil, några långa upplopp från Mantorptravet.
Ett femtontal travhästar finns på träningslistan och det är ingen tvekan vem som är den stora stjärnan. På söndag startar Royal Fighter med Jennifer Tillman i sulkyn från spår sex i första försöksheatet i Elitloppet.
– För några månader sedan fanns det nog bara i bakhuvudet på mig att han skulle kunna vara med, säger Per K Eriksson.
Men spår sex låter sådär?
– Man får se det positiva. Sju och åtta är inte roligt alls. Flyga från Amerika för åttonde spår är inget vidare. Men så är det, det är lotteri och inget man kan påverka. Nu måste du kanske göra lite mer själv, men den här hästen är så tuff och hård att han ska klara att ta sig till final.
Blir det några körorder?
– Jag kommer nog inte att säga så mycket. Jennifer är så påläst och känner så hästen bra. Hon har nog legat vaken många nätter efter spårlottningen och funderat på hur hon ska göra, det tror jag. Hon ringde nyss, tyckte att det varit väl mycket skriverier och sa att ”fan, det är ju hästen och inte jag”.
Med lite distans – hur upplevde du 1.09,8-loppet för en dryg vecka sedan?
– Jag har varit med så länge och upplevt stora saker, men vänjer mig aldrig. Normalt är det knappt att hästen tar sig i mål med en sådan utgångsfart. Det är klart att vi tänkte ”hur fan ska det här sluta?”.
Tina Eriksson håller med.
– Jag var säker på att vi skulle få hämta hästen i en skottkärra. Jag var så imponerad, säger hon och ler.
Vi hinner inte ens ur bilen förrän labradoren Buddy vill komma fram och hälsa. Sedan har vi en kompis under hela intervjun. Stallkatterna håller sig däremot på behörigt avstånd och dåsar mest i skuggan. I hagen intill har grannens får lånats in. Försöket med getter var tydligen inte lika lyckat.
Flytten från USA förändrade livet. Från Florida och New Jersey till Gammalkil och Mantorp är steget stort.
– Det har gått bra. Vi hade nog aldrig flyttat hem om vi inte haft det här, säger Per K Eriksson och sveper med blicken över gården.
Stor skillnad att jobba med travhästar här och där?
– Ja, där hade vi kanske 40 hästar i träning och 20 anställda. Här är vi betydligt färre som får göra betydligt mer. Det är mycket mer fysiskt jobb.
Är det lika roligt?
– Det här är det. En tidig morgon i november är inte alltid så jävla kul. Man skrattar inte ihjäl sig när det är kallt och skitigt. Men har du bra hästar blir det lättare. Det är mycket tålamod, mycket tårar, mycket damm, mycket upp och ned. Så är det med alla hästar. Folk tror att vi några tokstollar, men det är mycket känslor. Du ser alla som står och gråter. Det händer så mycket hela tiden.
En sak har han bestämt sig för.
Att njuta mer.
– Vi vann mycket i USA, men jag uppskattade aldrig riktigt framgångarna. Det var bara pang på nästa lopp hela tiden. Det kan jag ångra idag och jag tror att många travtränare känner likadant. Nu finns väl risken att man ligger i fosterställning i bilen under loppet. . .nej, vi ska verkligen försöka att njuta. För någon vecka sedan var det ingen som trodde att vi ens skulle vara där, säger Per K Eriksson.
Hur högt skulle du ranka en seger?
– Inget slår segern med Prakas i Hambletonian 1985. Den satte igång hela vår rörelse i USA. Men går det riktigt bra kommer det här som tvåa, det tror jag.
Vi tycker oss se en instämmande nick.
Från hunden.