Orden är Ola Reinickes. Han har just rest sig efter att ha gett magmusklerna en rejäl omgång. Övningen i fråga gick ut på att ligga på rygg i gräset med uppdragna ben och liksom trycka sig runt utan hjälp av händer eller fötter och samtidigt följa en kompis som dansar likt en boxare i en cirkel omkring. Nästan lika jobbigt som svårbeskrivet i text.
I nästa övning får armarna vad de tål. Hängande i en klätterställning ska var och en dra sig upp och nudda med en fot i taget på ”taket”. 40 gånger på varje sida, ropar Niklas.
Niklas, med Hjortsmarker i efternamn, är ledare och initiativtagare till Apstark.
Han sysslade med parkour från början och beskriver själv att han ”snubblade över en fransman på ett forum för parkourutövare.”
– Erwan Le Corre hade anammat det här med att träna på ett naturligt sätt, så som människan är skapad för att röra sig. Han höll utbildningar i träningen som kallas movnat (move naturally, reds.anm) och jag har certifierat mig som ledare hos honom.
Därmed tog Niklas träningsformen till Linköping och döpte den till Apstark. Kort och gott därför att det är ett bra namn och för att den som gör övningarna regelbundet blir – apstark.
– Det här med röresleträning kommer allt mer, säger Niklas. Folk börjar tröttna på att gå till gymmen och lyfta vikter och det är inte längre lika viktigt att bygga muskler för utseendets skull. Istället fokuserar fler på att träna på rörelser som man har nytta av i övriga livet. Och då kommer ju faktiskt utseendet i form av en fint byggd kropp på köpet.
Gänget i träningsgruppen, för dagen sex killar och en tjej, tar sig vidare till nästa övning. Med en oformlig, 20 kilo tung sandsäck på ena axeln visar Niklas hur man går ner i en djup knäböj med översidan av ena foten lutad mot en bänk bakom. Det innebär att man inte har någon nytta av bakre foten som stöd och därmed utmanas även balanssinnet.
I nästa moment ska deltagarna upp i ett träd. Ett tjockt rep hänger från en gren och uppgiften är att ta spjärn med fötterna och dra sig upp med raka armar.
Nyckeln är att effektivisera tekniken så mycket som möjligt för att hushålla med krafterna.
– Skulle man hamna i en verklig situation när man är tvungen att använda den här tekniken så är det bra att veta hur man sparar på energin, säger Niklas.
Och därmed sätter han fingret på själva kärnan i träningen. Med kroppen som redskap tränar deltagarna på att balansera, springa, klättra, krypa, hoppa, simma, lyfta, bära och kasta. Och därtill ingår en del självförsvarstekniker. Allting så naturligt och funktionellt som möjligt.
– Övningarna anpassas till var och en. På så sätt kan alla vara med, säger Niklas.
Han stakar ut en bana och sätter fart på sitt gäng. Det går ut på att balansera på en smal bräda och samtidigt kasta en tre kilo tung boll tillsammans med en kompis. Sedan krypa på alla fyra över gräsmattan och fortsätta med tre knäböj på varje ben med sandsäcken på axeln. Därefter ”apgång” till trädet, dra sig upp för repet, och till sist traversera på sidan över klätterställningen. Varv efter varv.
Hanna Gillberg kommer krypande över gräset och griper tag i en sandsäck.
– En och en halv timmas träning går på ett kick, så roligt är det!
Hon pustar en stund.
– Det är sjukt jobbigt och frustrerande men samtidigt blir man väldigt nöjd när man har klarat en övning. Och som de kontorsråttor de flesta av oss är så får vi väldigt mycket träningsvärk på konstiga ställen.
Hon försvinner iväg i apgång bort mot trädet med repet.
Det skymmer över parken bakom Johannelunds centrum som utgjort arena för kvällens pass. Niklas samlar ihop träningsredskapen.
– Vi är gjorda för att röra på oss och då ska vi också göra det så som det är tänkt, säger han.
Jonathan Nilsson lyfter upp en sandsäck och sätter sina ord på Apstark:
– En bra ursäkt att få klättra och klänga i vuxen ålder.