– Jag tycker det är sorgligt när man hör de som säger att du är ingen löpare för du springer inte så fort. Vem har bestämt att det bara är de som springer snabbt som är löpare? För oavsett hur vilken fart man håller så är man ju löpare om man springer.
Sara Pettersson slänger en bestämd blick mot mig när vi går mot Råssnäsuddens kant för att ta några bilder i miljöer där hon trivs som bäst på sina träningsrundor.
För även om hon själv tveklöst skulle kallas löpare av de flesta så menar hon att det är tråkigt att vi alltid ska bedömas utifrån tider och prestation.
Så du sätter inga tidsmål när du springer?
– Nu är det så men det har inte alltid varit så. Men sedan jag har släppt det och slipper känna tidspressen så har löparglädjen blivit så mycket större. Jag har sprungit en del halvmaraton och där blev det under ett par år så att jag pressade mig så hårt att jag gick in i väggen. Det förtar ju hela upplevelsen med att springa, säger hon.
13 Göteborgsvarv, några maraton och en SM-start på halvmaraton har 38-åringen hunnit med sedan hon började springa på allvar i tonåren. Då som ett komplement till fotbollsspelandet i barndomsstaden Sala.
– Som elitjunior så handlade mycket av träningen om det taktiska spelet på planen. Konditionsträningen fick man sköta själv. Men jag sprang med pappa när jag liten så han var den första inspirationskällan.
Om pappa var den första så hittade hon nästa när hon som 20-åring klev av fotbollsplanen och klev ut på löparbanorna ihop med IFK Salas friidrottare.
– Där fanns det många duktiga löpare och det var en väldig inspiration att springa med andra. Så det skulle vara roligt att springa med Löpargänget i Motala. Det har inte blivit av än men jag hoppas få göra det snart. Ska man börja springa så är det ju så mycket lättare att göra det tillsammans med andra, säger Sara.
Sekunden senare så medger hon leende att hon själv inte behöver någon hjälp för att dra på sig löparskorna och ge sig ut. Det går liksom av sig självt.
– Behovet av att springa är ju uppbyggt under så lång tid. Ett långpass på helgen kan jag ju börja längta till redan på måndagen. Då vill jag iväg till Staffanstorp, Ödeby eller Håleberget. Här i Motala finns det ju så mycket fin natur att springa i.
För tolv år sedan fick sambon Tobias henne att bosätta sig i Motala och tack vare löpningen så hade hon snart sett platser som sambon knappt visste fanns.
– Löpning är ju ett fantastiskt sätt att upptäcka platser på. Så jag har alltid haft löparskorna med mig på semestrarna.
Vi återgår till att prata om att själva upplevelsen som löpningen ger är viktigare än placeringar och tider.
Men det innebär inte på något sätt att hon inte ser till att vara förberedd inför de lopp hon startar i.
I snart ett år har hennes mål varit att springa loppet Dödens zon som är en av tävlingarna i Kullamannen. Ett traillopp över 22 kilometer med över 1000 höjdmeter i oländig terräng som hon hoppas ska bli av i mars.
– Jag skulle aldrig ställa upp utan att vara tränad för det. Så inför det så springer jag mycket i Håleberget som har liknande terräng. Jag tror att upplevelsen blir så mycket bättre om man är förberedd. Prestationskrav och tider blir lätt så instängande så man missar mycket av upplevelsen. Men jag tycker att man ska vara ordentligt förberedd men ta det för vad det är.