Jag har så lätt att ryckas med i det jag ser. Det spelar ingen roll om det är en gymnastikuppvisning, som i lördags när Borensberg firade 50 år – jag hade gåshud.
Eller, som i går, när jag såg Vadstenas handbollsdamer spela – jag hade gåshud. Igen.
Dessutom kom jag på mig själv med att ganska högt framföra "oj, oj, oj" när målvakten och min gamla sportkollega Helena Present gjorde en av de svettigare räddningarna i matchen.
Som tur var så var det ingen på läktaren som vände sig om. Antagligen följde alla matchen lika intensivt som jag gjorde. För det är inte många gånger man får se en liknande vändning som VHF visade upp i går. Att gå från ett 7-0-underläge till seger med 19-18 borde inte kunna ske. Men Vadstenatjejerna bevisade att det visst är möjligt. Och det blev påtagligt hur frustrerade motståndarna var när en Göksten-spelare vände sig mot tränarbänken och ropade: "Kan ni inte komma med lite direktiv på vad vi kan göra?!"
Om det kom några direktiv vet jag inte, men om det gjorde det så spelade det ingen roll. Det gick nämligen inte att stoppa VHF i går. Känslan som Emma Tegnebo hade i kroppen när hon spelade, att hon var säker på att laget skulle vinna, säger så mycket. Då känner man sig odödlig. Jag har också haft den känslan under en fotbollsmatch EN gång (om man inte räknar storseger-matcher förstås). Vi låg under men jag visste att vi skulle vända och vinna. Jag bara visste det.
Vi får hoppas att det blir en vanlig känsla i VHF-truppen den här säsongen.