Direkt efter att Jonas Davidsson klivit av cykeln, efter det 13:e heatet i kvartsfinalen mot Lejonen nere i Gislaved den 22:e september, gick han och kramade om pappa Janne Davidsson.
Vad vi som stod runtomkring inte hörde var orden han viskade i faderns öra :
"Det där var mina sista varv. Det är slut nu."
Nu knappt två månader senare avslöjar han att han tog beslutet att avsluta karriären några veckor tidigare.
– Det var inget jag gick och grubblade på. Det bara kom till mig inför de sista matcherna att det är nog dags att sluta nu. Det kändes bra och efter det så har jag aldrig ångrat mig. Sen vet jag inte hur det kommer kännas i vår, säger Jonas.
Att han fattat beslutet att avsluta karriären menar han dock påverkade honom i de sista matcherna. Oron över att krascha blev plötsligt svår att skjuta åt sidan.
– Det kändes speciellt och det var inga roliga matcher att köra när man visste att karriären snart är slut. Jag har väl aldrig varit den som chansat. Men det händer ju någon gång och man vill ju göra varje match så bra som möjligt. Men när man tagit beslutet att sluta så vill man inte göra något dumt och riskera att bli skadad, säger han.
Det finns de som hävdar att du haft ett för utvecklat konsekvensanalystänk för att nå den yttersta världstoppen. Vad säger du om det?
– Jag är beredd att hålla med de som säger det. Jag har inte gett mig inte in i situationer som jag inte vet att jag att kommer ut ur. Nu kommer jag ändå ha lite men av karriären men inga stora besvär. Jag kommer kunna spela ishockey och fotboll med barnen och det är väldigt skönt, säger Jonas.
Hur tog familjen beskedet att du kört ditt sista heat? Lättade?
– Reaktionen från familjen blev lite så ja. Vi har gjort det här i hela vårt liv och för familjen och de som står på sidan så är det lite jobbigt. Alla vet ju vad som kan hända och sista åren har det ju varit en del smällar. Danne (storebror Daniel Davidsson) och jag har ju kört en hel del ihop och det har alltid varit jobbigare när han varit ute än när jag kört själv. Så för de som står på sidan kan det vara tufft.
36 år gammal så kan han nu blicka tillbaka på en drygt 20 år lång speedwaykarriär. En karriär som inleddes som knatteförare i Piraterna och som tagit honom till världens stora speedwayarenor.
Och gett honom en meritlista innehållande bland annat fyra lag-SM-guld, tre lag-VM-brons, lika många individuella SM-silver och gjort honom till tvåfaldig polsk lagmästare.
Vilket av det rankar du högst?
– Det är svårt att plocka ut någonting som det största. Allting har varit i så olika faser i min karriär. SM-gulden i Hallstavik var roliga får det var så tidigt i min karriär. VM-bronsen med landslaget var ju också roligt för att det är stort att få köra för Sverige. Och de individuella SM-silvren är speciella för att är en helt annan känsla när man gör det själv. Så det är svårt att plocka ut något, säger Davidsson och tystnar.
Funderar lite och säger sen:
– Fast finalen i Kumla 2011 med Piraterna är svår att slå med den atmosfären som var. Vi hade ju egentligen inte ett lag för att ens vara i final. Men det hände något i slutspelet och vi överträffade oss själva allihop i laget. Det var helt osannolikt. Sen blev det inte sämre av att jag fick säkra guldet ihop med Greg (Hancock) i det 14:e heatet.
Vi fortsätter gå igenom karriären. Pratar om de vilda publikfesterna efter lag-gulden i Polen och den gång han höll Tomasz Gollob bakom sig i ett heat i GP-tävlingen på Ullevi 2008. En kväll som hade kunnat bära hela vägen till semifinal om nerverna inte hade ställt till det.
– Jag var så nervös så jag glömde slå på bränslekranen inför mitt första heat. Sen tog jag sju-åtta poäng i de återstående heaten. Nu fick jag ändå känna på att köra GP lite grann. Men jag tog aldrig det steget fullt ut att jag fick köra hela GP-serien. Men det är inget jag går runt och är bitter över nu, säger Jonas.
Alla höjdpunkter i karriären menar han inte finns att hitta i resultatlistorna. För även om det i idrottens värld mångt och mycket är resultat som räknas så menar Jonas att det finns annat som är minst lika mycket värt.
– Jag fick pris av Crossbones ett år för att jag alltid tog ett extra varv efter en heatseger och tog mig tid att prata med dem efter matcherna. Och i England blev jag ett år utsedd till årets förare i laget. Såna grejer som kanske inte så många vet om utom de närmaste är sånt som jag kommer komma ihåg och tänka att det var roligt, säger han.
Det finns en sista merit som han håller högt och som han hoppas få behålla ett tag till. För snabbare än de 55.9 sekunder han 2016 behövde för att ta sig fyra varv runt speedwayovalen i Motala har ingen någonsin åkt.
– Alla stjärnor i världen har ju varit där och åkt så det rekordet är roligt att ha. Vi får se hur länge det står sig. Men Vinnerstadsböjen är ju min för evigt, säger han och skrattar.
Vi lämnar karriären och blickar framåt. Framåt mot ett liv där speedway inte längre ska ha en lika stor roll.
Frågan är om den kommer ha någon roll alls. När jag ställer den frågan så dröjer svaret några sekunder.
Sen blir svaret:
– Jag lär kolla på Piraternas matcher i alla fall. Men jag har inte tänkt så långt än. Men jag får väl vara expert på läktaren nu istället för att köra själv och det kan ju vara gott.
Brorsan Daniel har ingen assisterande lagledare?
– Det hade han inte i fjol heller och jag har inte tänkt alls i de banorna. Men vi får se vad som händer och vad som händer med speedwayen i stort.
Inga planer alls?
– Jag är assisterande materialare i grabbens hockeylag. Jag får väl försöka jobba mig upp till förste materialare där. Det blir lite mer sånt. Barnen har fullt upp med sina grejer och det är kul att vara med och följa dem. Annars är det jobbet på VTM som gäller i fortsättningen.
När vi tagit några bilder och är på väg att skiljas åt så kommer Jonas på en sista sak. Något som han speciellt vill ska vara med i artikeln. För att han nu kan se tillbaka på en drygt 20 år lång speedwaykarriär menar han inte bara är tack vare honom själv.
– Det är så många som jag har att tacka för allt de gjort för mig under alla de här åren. Hela min familj och vänner som alltid ställt upp när jag behövt det. Alla sponsorer som har varit med mig under de här åren och inte minst alla fans som har varit på matcherna. Utan alla dem så hade det här aldrig varit möjligt.