Under förra säsongen slutade han med speedway. Då var tanken att han skulle satsa allt på isracing i vintras istället.
Men.
– Jag märkte att jag hade saknat den här sporten så jäkla mycket. Jag är nog den svenske förare som tycker det är roligast att åka speedway just nu, det är helt underbart.
Han säger att han i år, med kontrakten i Piraterna och med Griparna i allsvenskan, fått den chans han länge väntat på.
– När jag bestämde mig för att lägga av under förra sommaren var jag så less på speedway. Jag kom inte överens med ledningen i min dåvarande klubb Smederna, samtidigt som min allsvenska klubb i Malmö gått i konkurs. Så jag fick inte åka någonstans. Då la jag av.
Men beslutet ändrades snart. Efter att ha sett några matcher från läktaren tog han fram cykeln och startade den igen.
– Man saknar inte kakan förrän man ätit upp den. Precis så kändes det.
Därför blev satsningen på isracing i vintras inte av. Han körde några tävlingar, slutade bland annat trea i SM, men har hela tiden haft fokus på den kommande speedwaysäsongen.
– När Stefan (Andersson Skill, lagledaren) öppnade dörrarna för mig här i Piraterna samtidigt som jag fick körning i Griparna, då blev det en möjlighet jag bara inte kan låta passera. Nu har jag alla förutsättningar för att lyckas, jag har gått och väntat på att få den här chansen och nu kom den.
Han fortsätter:
– Sen är det upp till mig att leverera. Det är tuff konkurrens och det finns inga garantier. Visar jag inte resultat och förtjänar min plats i laget ska jag heller inte åka, då har jag inte i elitserien att göra.
– Men jag känner en väldig trygghet här i Motala, med Stefan som lagledare och hans stora kunskap i ryggen.
Daniel fyller 26 till sommaren. För knappt tio år sen hände något som kom att förändra hans liv för alltid. Hans morbror Kenny Olsson var också speedwayförare men omkom i en tragisk olycka under en hemmamatch mot Valsarna på Kråkvilan i Norrköping i juni 2007.
Daniel kommer givetvis aldrig glömma den dagen.
– Jag var med brorsan i Karlstad där han körde en tävling. Min mamma ringde till oss under tävlingen och bara skrek i telefonen att något hänt, men det hon sa fastnade liksom inte. Man hade ju kraschat mängder av gånger förut och klarat av det. Man tänkte att det skulle bli så nu också.
Inte den här gången. Hans skador var så stora att familjen beslutade att avsluta de livsuppehållande åtgärderna på sjukhuset redan dagen efter olyckan.
– Kenny var som en storebror/pappa till mig. Det är svårt att förklara känslorna med ord, det var en väldigt nära person som bara försvann helt plötsligt, men han finns med mig hela tiden.
Daniel berättar dessutom att bara några veckor innan Kenny Olssons dödsolycka kraschade en kompis, Robin Johansson, så svårt på Linköpings Motorstadion att han blev förlamad från midjan och neråt.
Men någon tanke på att själv syssla med någon annan sport har han aldrig haft.
– Man är medveten om riskerna i den här sporten, men lever med det dagligen. Men jag har aldrig haft en tanke på att sluta.
– Jag är rätt säker på att Kenny inte hade velat att jag skulle lägga av.
Nu ser han framåt, mot en sommar han hoppas ska bli minnesvärd.
– Att få vara en del av det här laget är helt galet. Att få proffshjälp av killar som Hancock, Iversen, Sajfutdinov, Kildemand. Ja, du hör själv vad häftigt det låter.