Speedway är världens bästa sport. Det finns ingen sport som får mig att gå upp i varv så pass mycket som ett jämnt speedwayheat när förarna kör axel mot axel och byter plats om vartannat.
Men allt som oftast när jag pratar om sporten eller tittar på är jag sur, tvär och tycker att det var bättre förr. Efteråt funderar jag över att helt strunta i att bry mig om speedway och lägga ner tid på att lära mig virka istället.
Så långt har det faktiskt gått.
Men istället för att virka surfar jag in på Youtube och kollar gamla heat. Jonas Davidsson mot Grzegorz Walasek från 2009 eller kanske Darcy Wards bästa GP-heat. Direkt när jag ser den typen av klipp blir jag glad och jag klickar mig vidare till nästa innan allt avslutas med Tony Rickardssons GP-vinst i Cardiff 2005.
Men efter en stund går glädjen över i irritation och besvikelse över att speedwayen inte är sådan är längre.
När Piraterna mötte Västervik för några veckor sedan var det dammigt, tråkigt och usel speedway. Jag förstår om de dryga 1500 som stod på läktaren valde att inte komma tillbaka. Men tisdagens match mellan Piraterna och Lejonen var precis tvärtom. Då stod det också drygt 1500 på läktaren och kommer inte de tillbaka förstår jag ingenting.
Stundtals bjöds det verkligen på speedwaygodis. Jag såg hur Jonathan Ejenermark skickade ut ett högerben mot Lejonens Sammy van Dyck i heat fem. Men det som verkligen fick det att kännas i magen var heat 12 och 14. Piraternas stjärna Piotr Pawlicki, född 1994, mot Lejonens världsstjärna Bartosz Zmarzlik, född 1995.
I heat 12 jagade Pawlicki Zmarzlik för allt vad han är värd. Han flyttade bak rumpan så långt som det bara gick på sadeln och sträckte ut armarna så de var som raka rör och satsade för fullt. Men det räckte inte till. I heat 14 skulle han ta revansch. Pawlicki och Zmarzlik bytte plats fler gånger än vad jag hann räkna, körde centimeter från varandra och stundtals såg det lite väl våghalsigt ut.
Direkt när jag kom hem, efter avslutat arbetspass på Skrot-Anders arena, loggade jag in på ESS-play och kollade reprisen av matchen. Efteråt jag tittat klart var allt gnäll och negativitet som bortblåst och jag kände bara: Det här är f*n det häftigaste som finns och att speedwayen fortfarande kan vara sådan som jag vill att den ska vara och det gör mig glad.