– Läkaren avrådde mig från att köra med sa att han förstod att jag ville köra. "Men jag vill inte se dig här på måndag, men gör jag det så fixar jag ihop dig", sa han.
Greg Hancock skrattar när han berättar om handspecialistens ord vid hans senaste besök på kliniken i Göteborg i tisdags. Då togs pinnarna som fixerat hans brutna pekfinger bort.
Läkarna ville gärna att de skulle ha suttit där ett tag till. Men med en VM-titel som hägrar så var inte det aktuellt för Hancock.
– Egentligen så skulle de ha suttit där någon vecka till. Men läkeprocessen har börjat så det ser bra ut. Först ville de vänta till i onsdags med att ta bort dem. Men jag sa att de var tvungna att ta bort dem i tisdags. Jag var ju tvungen att få tillbaka lite rörlighet i fingret innan jag kunde köra, säger Hancock som under presskonferensen på Friends skämtade om att han blev stoppad av ett litet finger när Tai Woffinden i fjol körde med brutet nyckelben. Han nämnde också att han när han blev världsmästare 2011 körde i GP-serien bara två veckor efter att han skadat korsbandet i vänster knä.
– Det låter galet. Men många andra skador kan du köra med genom att använda kroppen lite annorlunda och på så sätt kompensera. Men ett finger kan du inte kompensera för. Jag måste använda det för att koppla och hålla i styret, säger Hancock som körde första gången redan i torsdagskväll då han tränade i Hallstavik.
– Det kändes så där men det kommer bli bättre. Fingret är svullet och jag vet att det kommer göra ont. Men inte mer än att jag kommer klara av det, sa Hancock innan träningen på Friends arena på fredagen.
Och när träningen drog igång så var det svårt att se att han hämmades av skadan. Från läktarplats såg det ut precis som det brukar göra när Hancock kör speedway. Själv menade han dock att det inte känts lika bra inledningsvis.
– Jag var mycket mer spänd i början än vad jag vill vara. Jag lät inte cykeln löpa. Men de sista gångerna jag var ute så kändes det mycket bättre. Så det kommer bli åka av i morgon, säger Hancock som när han lämnade Friends arena gjorde det med ett rejält ömmande finger.
– Så var det efter att jag tränade i går också. Men det är lite bättre i dag och det kommer vara lite bättre i morgon också. Smärtan får jag ta och när jag rullar fram till tejpen och den där gröna lampan tänds och adrenalinet slår till så kommer jag inte tänka på det.