– Skämtar du med mig? Fick jag den? Det är ju otroligt, verkligen supercoolt. Wow.
Där har ni Greg Hancocks spontana reaktion, när jag når honom på telefon i hemmet i Costa Mesa Kalifornien för att berätta att han tilldelats MVT:s Guldklocka för 2014.
Piratkaptenen blir sedan tyst en stund innan det kommer ännu ett "wow" innan han säger.
– Vilken ära. Nu blir jag stolt och det menar jag verkligen. Om du tittar på vilka jag var nominerad tillsammans med, de har ju alla gjort fantasiska prestationer. Att jag får den i det sällskapet, ja det känns verkligen speciellt, säger Hancock som tillägger att han aldrig tidigare vunnit ett pris för årets idrottsprestation.
Hancock får Guldklockan inte bara för att han blev världsmästare i speedway för tredje gången i karriären. Han får den till stor del på grund av sättet han gjorde det på.
Att han skulle bli det var hans stora mål inför säsongen och han kom till GP-premiären på Nya Zeeland övertygad om att han skulle vinna.
– Jag kom dit med självförtroendet på topp. Jag var helt säker på att jag skulle vinna.
Men det gick inte alls som han hade tänkt sig. Han kom sist i sina tre första heat och det var med rejält stukat självförtroende han rullade in i depån.
– Det var den bästa örfil jag fått. Jag brukar inte vara övermodig men det var jag inför den tävlingen. Och det fick jag betala för. Men jag ville verkligen ha med mig något därifrån. Så jag tog mig samman och lyckades vinna mina båda sista heat och jag har nog aldrig varit så nöjd med sex poäng som jag var då, säger Hancock som efter det radade upp finalplatserna i GP-tävlingarna.
Med fyra tävlingar kvar såg vägen till titeln ut att ligga öppen. Men på en sekund förändrades allt när han körde ihop med Nils-Kristian Iversen i Gorzow och bröt fingret.
Den utstakade vägen mot guld förbyttes hastigt till en kamp mot klockan för att överhuvudtaget kunna vara med i kampen om titeln. Två veckor senare så tvingades han avstå GP-tävlingen i Vojens. Den första han missat i karriären och läkarna menade två veckor senare att han nog borde avstå tävlingen på Friends arena också och låta pinnarna som fixerade hans brutna finger sitta kvar ännu en tid.
"Ta bort dem." var Hancocks kommentar. Fyra dagar senare överraskade han både sig själv och konkurrenterna genom att ta 15 poäng och bli tvåa i tävlingen.
Vägen till titeln låg åter öppen och två veckor senare kunde han höja VM-pokalen mot skyn i Torun och jubla tillsammans med familjen. Och en busslast tillresta Motalabor. Piratfans som ser honom som Motalas egen Hancock.
Ett påstående som Hancock uppskattar.
– Det sammanfattar Motala och vi har en ömsesidig relation. Jag är en lagspelare och jag hoppar inte runt bland olika klubbar. Det tror jag de uppskattar och när de gillar vad man ger dem så vill de ge någonting tillbaka. Och när man blir välkomnad på det viset som jag blir av dem varje gång så vill man ge ännu mer tillbaka.