Solig eftermiddag, halvdan musik från högtalarna, snack med några kompisar och varsin öl i handen. Ungefär så var stämningen på Grenadjärvallen i Örebro inför Motala AIF:s match mot Rynninge förra veckan.
Visst låter det härligt?
Det är mars 2020. Plötsligt förlorar tusentals människor det som kanske är deras främsta behållning i livet. Att gå på sport. Att få samlas kring en tävling, följa spänningen, umgås med sina närmaste och kastas mellan hopp och förtvivlan. Ja, det har lockat människor i alla tider.
Allt detta rycktes bara undan, nästan helt utan förvarning. Vi alla var vana vid att kunna se våra favoritlag varje vecka, när vi vill. Kanske var vi lite bortskämda, och borde ha uppskattat det mer.
För när det försvann blev det bara tomt. Visst kan det finnas viktigare saker i livet. Men vad jag vet finns det inget som kan ersätta känslan att stå tillsammans med 10 000 andra människor, eller bara tio om man så vill, och vara totalt fokuserad på en match. Jag vet att många har saknat det.
Från första juni fick klubbarna ta in 500 personer. Nu, från 1 juli går det att ta in ännu fler åskådare på idrottsevenemang.
Så var är publiken?
I de högsta serierna i fotbollen har det givetvis varit så fullsatt det kan bli på läktarna. Och visst är det ganska gott om folk även i de lägre serierna.
Men i speedwayen lyser publiken med sin frånvaro. 2019 hade Piraterna ett publiksnitt på 1948 personer per match. I de två första hemmamatcherna i år lyckades inte Piraterna sälja slut på de 500 biljetter som tillåtits.
En teori är förstås att människor fortfarande kan vara oroliga för smittspridning, och därför väljer att avstå från större evenemang. Även Maif har lägre publiksiffror än säsongen 2019, men det är ingen enorm skillnad.
Jag tror snarare att det är speedwaysporten som har problem. För Piraterna är inte ensamma om att ha oroande publiksiffror i Bauhausligan. Fler lag har haft problem att sälja slut när det är 500 som tillåts.
Redan innan pandemin sjönk publiksiffrorna i svensk speedway. Det förklarades delvis med många regnmatcher, men visst finns det fler orsaker. 2015 vann Sverige lag-VM, med Fredrik Lindgren, Linus Sundström, Andreas Jonsson och Antonio Lindbäck. Nu har Jonsson lagt av, Lindbäck är i slutet av sin karriär och Lindgren kör inte i Sverige längre. (Åtminstone fram till idag, måndag, då han plötsligt skrev på för Västervik efter mer än ett år utanför svensk speedway.)
Men faktum kvarstår: Sverige har inte tillräckligt många stjärnförare som höjer intresset för sporten. Sedan har den tuffa ekonomiska situationen gjort att fler utländska stjärnor väljer bort att köra i Sverige. Men framför allt behövs det fler svenska förare som slåss med de allra bästa, så speedway blir hett för gemene man igen.
Sedan har vi det där med stängda serier, som inte direkt ökar intresset för Allsvenskan i speedway, men den diskussionen tar vi en annan gång.
Nu blickar vi istället mot morgondagens Piratmatch, som blir viktig både sett till det sportsliga och sett till publiken. Piraterna har sänkt biljettpriserna och numera behöver man inte köpa biljetter i förväg. Kanske leder det till att fler sluter upp.
Förhoppningsvis kan Piraternas publik motbevisa min tes om att speedwayintresset har minskat, och vallfärda till "Duntis" under tisdagskvällen. Jag tror faktiskt att de kan få se säsongens första seger.