– Egentligen är jag inte riktigt bra än. Jag har inte börjat träna, men hoppas kunna dra igång med laget nån gång i april.

20–åringen, fyller 21 på fredag, har två hårda huvudsmällar bakom sig. Den första var den otäckaste och kom mot Kalix i kvalet förra säsongen.

– Den smällen minns jag inget av. Jag tuppade av direkt och första minnet jag har är när jag är på sjukhuset.

Artikelbild

| Åtta matcher blev det för Anton Spångberg. Här väntar han på en hörna borta mot Falun, ett skott det blev mål på.

Läkningen gick ändå ganska snabbt, han var tillbaka på jobbet redan efter några veckor.

Men tidigt den här säsongen kom nästa smäll.

– Frillesås borta. Jag fick en passning som jag fick sträcka mig fram för att försöka nå och kolliderade med en av deras spelare.

Han spelade dock vidare i matchen.

– Jag kände inget då, fick bara lite huvudvärk när jag åkte hem. Men jag tränade och spelade ett par matcher till. Sen blev det bara värre.

En olustig känsla infann sig, en känsla av att huvudet inte hängde med.

– Man känner sig nästan lite förvirrad, berättar Anton.

Rehabtiden blev lång. Så lång att säsongen hann ta slut.

– Det var riktigt jobbigt ett tag. Det gick ju så sakta och det är svårt att inte kunna göra nånting.

Brorsan Viktor drabbades också av hjärnskakning och båda var sjukskrivna samtidigt.

– Han var hemma hos oss ibland, men vi kunde ju inte göra så mycket. Det blev bara att vi hängde liksom.

Nu har han förlängt kontraktet med IFK med ett år och målet är att komma tillbaka så snabbt som möjligt.

Samtidigt säger han att skadorna gett en tankeställare.

– Inte så att man tänker att karriären kanske är slut, att det inte går att komma tillbaka. De tankarna slår man bort så fort som möjligt. Men jag har läst väldigt mycket om hjärnskakningar på nätet, nästan varje sida som finns känns det som, och man förstår ju att det är en lurig skada som drabbar alla olika. En del kan klara flera smällar, andra inte alls lika många. En del blir friska snabbt, för andra kan det hålla i flera år.

Han fortsätter:

– Enligt läkaren ska det inte vara någon fara för mig att spela vidare, men man vet ju aldrig hur kroppen reagerar framöver.

Han säger att det varit tufft att stå vid sidan om och se de andra spela när han själv inte kunnat.

– Några gånger har jag låtit bli att åka ner till matcherna, det har varit för tufft.

Hans betyg på säsongen är högt.

– Med tanke på alla de skador och de dåliga träningsförhållanden vi hade så kunde vi nog inte gjort det bättre. Det var verkligen riktigt starkt.

Nu hoppas han och laget att man kan ta nästa steg.

– Vad som krävs för det? En hall egentligen. I alla fall inom kort. Till slut tröttnar man på att åka runt i snöblask och dålig is mer än varannan träning.