Att jag klarade Vätternrundan är jag stolt över. 24 timmar var enligt plan. Jag hade en matchplan på mitt sätt att träna och kände att det var träningen som ändå gjorde att det både blev roligt att genomföra och att jag lyckades ta mig i mål. Ingen slump utan jag hade mig själv att berömma.
Jag har cyklat till jobbet frekvent sedan dess och ingen avsmak alls för denna träningsform. Jag till och med längtar till nästa vår och i cykelveckan i juni siktar jag på att ta mitt flanörsätt till distansen 100 kilometer. Cyklingen har kommit till mitt liv för att stanna. Det är ett skönt sätt att se saker, bra sätt att vimla och skonsamt för kroppen. Det är sällan träningsvärk som man får efter bara några kilometers löpning.
I backspegeln noterar jag att min Vätternrundanresa var 16 månader med förberedelser och målgång, med ett långt vinteruppehåll. Jag glömmer inte träningsrundorna som tog mig till Karlsby, Bona, Lemunda, Borensberg, Österstad, Vadstena, Hov och Bjälbo och framför allt till i stort sett samtliga kvarter av Motala. Jag kommer att synas på rull igen.
Men från rull till glid nu. Skidåkning är inte lika lätt-tillgängligt här i länet. Det blir tuffare. Redan förra hösten drog jag i gång med stakmaskin och älghufs på barmark. Sedan blev det avbrott på grund av pandemi och privata orsaker. Men jag vet hur man gör inför en omstart och ett nytt Vasaloppsförsök.
Jag har fem månader nu till förberedelser och sedan examen på nio mil i mars. Har inte helt bestämt än om jag kör öppet spår eller riktiga loppet. Finns för- och nackdelar. Vill ju klara det också och tror repet blir svårt att lura på stora söndagen. Går inte att flanörskida.
Men en matchplan lägger jag upp nu där vägen återigen är viktigare än målet. Det ska bli gym på gym och gym hemma och stavlöpning i skogen. Men också snöresor. Har närstående som bor nära både Holmenkollen och Kontiolahti.
Brorsan åkte Vasaloppet utan en meter snöträning och sade att han ångrade att han inte förberett sig på snö. Det ska jag lyssna på.
Jag tror det nu mentalt för mig handlar om att måla upp mentala bilder av skidträning och skidåkning. Inte då kanske en regnig höstkväll i Fålehagen, utan då jag åkte Blåbärsloppet in till Mora en härlig vinterdag ihop med Ann-Charlotte Thorén 2017. Det gäller att först inbilla sig magin och sedan försöka göra den till verklighet.