Snart 20 år har gått sedan Anders Holmertz klev upp ur vattnet efter en av de mest framgångsrika karriärerna i svensk simnings historia.
De pass han gjorde i bassängen är dock ingenting mot den kamp han gått de senaste två åren.
– Det går inte att jämföra. Men visst har idrottandet hjälpt mig. Speciellt nu i min rehabilitering, säger Anders som under sin aktiva karriär inte var den som sökte publicitet utan snarare försökte undvika den.
Men berätta om sin levertransplantation vill han göra.
– Mitt liv har räddats av att en människa hade registrerat sig som organdonator. Kan då min historia få andra att ta ställning för organdonation och gå in och anmäla sig i Socialstyrelsens donationsregister. Ja, då ser jag det som min skyldighet att göra det, säger Holmertz och reser sig ur soffan i familjens hem i Linköping för att gå och hämta kaffet.
LÄS MER: Det behövs fler donatorer i Sverige
När han är tillbaka igen sätter han sig tillrätta. Sen berättar han hur allting började en decembernatt för ganska precis två år sedan.
– Jag vaknade upp med en smärta som var helt enorm på höger sida, här under revbenen, säger han och visar genom att stryka sig över mellangärdet
Det blev ett nattligt besök på akuten där beskedet var att de misstänkte att det rörde sig om ett gallstensanfall.
"Om det händer igen så måste vi gå till botten med vad det är som orsakar det." sa läkaren innan de skickade hem honom.
– Är man då killen som tittar bort när man ska få en spruta så ser man till att hålla sig borta. Jag tänkte att om jag går dit så sprättar de upp mig. Det går inte att förklara. Är man rädd så är man. Men det är inte att rekommendera att vänta som jag gjorde, säger Holmertz som ganska snart såg ett samband mellan vad han stoppade i sig och smärtorna. Så i stället för att söka vård så drog han ner på intaget av de matvaror som orsakade problemet.
En strategi som inte tog bort symptomen. Men de gjorde dem som han, med ett snett leende, beskriver det: "Hanterbara."
I juli 2015 kom verkligheten ifatt honom och såg till att han inte längre kunde skjuta problemet ifrån sig.
– Vi var på en grillkväll och jag åt lite mer korv än vanligt. Då fick jag en rejäl attack på natten. Då sa fru Holmertz att nu räcker det. Nu går du och blir undersökt, säger han och tittar leende mot Stina som sitter i det andra soffhörnet och lyssnar och fyller i där Anders inte minns hur det var.
Blodprovet på vårdcentralen visade på förhöjda levervärden och Anders blev kallad till US för ytterligare provtagningar.
Just som han rullat på färjan till Åland för ett träningsläger med simmarna tre veckor senare ringde mobilen. När han svarade möttes han av rösten från läkaren på US som satt med svaren på de prover de tagit framför sig.
Beskedet han gav fick Anders värld att stanna.
– Du har förträngningar i gallgångarna. Vi vill att du ska komma hit nu, sa han. Är det cancer, frågade jag. Det är det vi måste ta reda på blev svaret. Jag fick fullständig panik. Han försökte lugna mig och förklara att det inte alls behövde vara så men jag hörde ju bara en sak, säger Anders som tog första färjan tillbaka från Åland och körde hem till Stina med tankarna snurrande i skallen.
Besöket på sjukhuset hade flyttats fram till måndagen och nu hade de en helg med spekulationer och oro framför sig.
– Det var den värsta helgen i våra liv. Vi grät och låg hela nätterna och pratade om vad vi skulle göra om vi inte skulle få leva tillsammans mer, säger Stina och tittar bort mot Anders som nickande bekräftar det hon just sagt.
Undersökningen gav dessbättre något lugnande besked. Läkaren hittade ingen synlig cancer men de efterföljande undersökningarna konstaterade att Anders led av leversjukdomen Primär skleroserande cholangit (PSC). Det var ingen akut fara för livet men fler undersökningar skulle göras för att se om det fanns cellförändringar som på sikt kunde utvecklas till cancer.
En vecka efter Idrottsgalan 2016 kom det definitiva beskedet. Han var i behov av en ny lever så snart som möjligt. Nu följde en intensiv tid med undersökningar för att fastställa att han hans fysik i övrigt var tillräckligt god för att klara av en transplantation.
Därefter var det bara att vänta. Vänta på att telefonen skulle ringa.
Våren övergick i sommar och inget samtal kom och Anders försökte slå bort tankarna på att någon annan människa var tvungen att dö för att han skulle få en ny lever.
– Det är ju en helt sjuk tanke. Min donator var ju mitt uppe i livet och tanken att någon människa skulle dö för att rädda mig var jätteobehaglig. Utåt sett så fungerade jag. Men jag hade en ständig inre stress. Jag ville fly ifrån allting. Som väl är hade jag stöd från människor i min närhet. Jag har varit extrem beroende av de runt mig. För de allra närmaste har det här varit jättejobbigt också så klart.
22 augusti så kom samtalet från Karolinska sjukhuset i Huddinge. "Vi tror vi har en lever som passar. Det kommer en bil och hämtar dig om en timme."
– Jag var ganska förberedd. Men självklart blev jag skitnervös, men jag blev inte rädd. Vid det här laget så hade jag ju accepterat min situation. Jag skulle vilja jämföra det med att gå in i bubblan inför en OS-final. Känslan var lite densamma.
På förmiddagen dagen efter rullades han in till operationen och just då slog allvaret i situationen klorna i honom och smått skräckslagen ifrågasatte han om det verkligen var nödvändigt att göra ingreppet just denna dag. Men att en patient drabbas av panik i det läget är inget nytt.
– Operationsteamet var fantastiska i det ögonblicket. Det har för övrigt alla människor inom sjukvården som varit inblandande varit. Jag har nog träffat 100 stycken och de har varit fantastiska människor allihop som verkligen brinner för det de gör.
Sex timmar senare så var operationen klar. Ett blodtrycksfall under densamma hade slagit ut njurarna. Men det oroade inte Anders då läkarna sagt att de med största säkerhet skulle hoppa igång igen. Det som störde honom var att det fördröjde hans rehabilitering. För det var i den delen som hans vilja, som en gång gjorde honom så framgångsrik i bassängerna, kom till användning.
– Jag hade gett mig fan på att det jag kunde påverka det skulle jag påverka. Jag hade försökt föreställa mig hur det skulle vara men det var en sådan svaghet så det går inte att föreställa sig. Men jag blev extremt motiverad av det. Så där kom väl idrottsmentaliteten till användning.
Den första tiden efter operationen upplevde han en promenad på 50 meter som en utmaning större än något av de träningspass han genomfört i bassängerna. Men vecka för vecka tog han sig lite längre och när njurarna väl hoppade igång igen så kom energin tillbaka. När vi träffas fyra månader senare så berättar han leende att han omvärderat sin syn på livet.
– Jag känner att jag har lite bråttom nu. Jag har ju haft framtiden på paus i två år men nu ser jag framåt igen och jag har insett att man ska göra det man vill göra i livet, säger han och som en ödets nyck så kom det ett erbjudande som gör att han från och med nu kommer ägna sig åt det som är hans största passion i livet på heltid. Simning.
– Jag sa ju en gång i tiden att jag aldrig skulle bli tränare. Men nu när jag varit med och hjälpt till i Lass i några år så har jag insett att det är det jag vill hålla på med. Och när det dök upp en möjlighet att få göra det på heltid i Lass så tvekade jag aldrig, säger han och konstaterar att han haft tur.
Tur som trots allt fick diagnosen innan cellförändringarna hade utvecklats till cancer. Tur som han få en transplantation i tid. Och framför allt tur att en man en dag beslutade sig för att registrera sig som organdonator. Den mannen finns ständigt i Anders tankar.
– Jag tänker på honom varje dag och jag känner en enorm tacksamhet. Det är en märklig känsla att känna tacksamhet till någon du inte vet vem det var. Jag hoppas verkligen att hans anhöriga får veta att hans val har räddat livet på andra människor.
Han blir tyst och tittar ner någon sekund där han sitter tillbakalutad i soffan hemma i familjens hem i Linköping. Sen höjer han blicken och skakar på huvudet samtidigt som han säger.
– Det går inte att beskriva i ord vad man känner.