Det har snart gått fem månader.
– Allt är väldigt mycket bättre nu än för några månader sedan, säger hon när hon slår sig ned i soffan i sadelkammaren i Stall Bjärby.
Norrköpingstjejen är på väg tillbaka.
Nu orkar hon prata om hur karriären plötsligt stannade av efter trafikolyckan på E20 mellan Eskilstuna och Västerås.
Men det är jobbigt att återvända till minnet av vad som hände söndagen 23 september, när hon och bästa kompisen Lisa Bergström var på väg hem från tävlingen på Sundbyholm.
– Det är många som inte vet att det var så allvarligt och varför jag varit borta i fyra månader.
De befann sig i hästdelen bland sex hästar när transporten rammades bakifrån av en långtradare med släp. Vid den våldsamma kollisionen flög båda längre bak bland hästarna.
– Jag har inget hörsel- eller synminne av själva smällen, bara ett minne av att jag har hästben och hovar runt mig, men på något sätt kom jag ut.
En av hästarna avled på lastbilen och ytterligare två av hästarna avlivades efter skadorna de fått.
Lisa fick sy sju stygn i huvudet och tejpa pannan. I övrigt klarade sig Matilda och Lisa utan några större skador.
– I jämförelse med vad som kunde ha hänt var det småskador vi råkade ut för.
– Att tre hästar förlorade livet och att lastbilen blev skrotad var inte det som tog hårdast. Det var att Lisa tappade medvetandet. Jag hittade henne liggande blodig i huvudet under en stående häst. Min första tanke var att hon var död.
Foderbordet i lastbilen gjorde att Matilda kunde få upp Lisa och få ut henne därifrån genom att komma förbi en liggande häst som inte kom upp på benen och sparkade häftigt.
Två av de överlevande hästarna kom igång i träning ganska snart. För Bailacolle Z tog det längre tid, hon kom nyligen tillbaka i hoppning.
– I början var de väldigt beroende av oss. Det var något jättekonstigt efter olyckan. De slutade äta när vi var i stallet. De var väldigt fokuserade på oss. Det var mycket känslor och avvikelse från deras vanliga beteende. Det tog en vecka ungefär för hästarna att komma över det mentalt. De är sig lika igen.
I stallet fick Nora Nilsson ta över och axla ett tungt ansvar för att ta hand om drygt ett tiotal hästar.
Efter olyckan försökte Matilda fortsätta som vanligt. Hon körde ner till Flyinge i Skåne och tävlade. Det gick inte så bra.
– Jag var egentligen inte redo för det. Det var ändå väldigt bra att göra det, att köra de sex timmarna ner. Jag är inte rädd för att köra själv, utan för andras initiativ. I ridhuset var jag rädd för startsignalen, när någon kom galopperande bakifrån, när någon rev på framhoppningen. Sånt kan jag hantera nu. Efter det jag hade varit med om var det ändå en stor seger att vara med där.
För att hantera sitt trauma fick Matilda hjälp av hästägarna att komma till en psykolog. Hon var snabbt tillbaka hos hästarna.
– Stallet har alltid varit min trygghet. Det är mitt allt.
Hur var tiden efteråt?– Allt ifrån att jag bröt ihop när jag skulle äta ketchup, till att vara glad över att vi människor klarade oss och att vara ledsen över våra förlorade hästar. Jag red, men på en helt annan nivå och blev psykiskt trött väldigt fort av ingenting. Jag hade problem att sova, men var konstant väldigt trött.
– Jag var chockad att det tog så hårt som det gjorde. Det är väl inte så konstigt, min kompis låg ändå en halvmeter från hästen som dog.
– Det har varit en stor trygghet för mig och Lisa att vi kan stötta varandra efter traumat. Det blir bättre och bättre. Jag tog det väldigt hårt till en början. Jag är fortfarande väldigt ljudkänslig och psykiskt påverkad. Glaskross tål jag inte. Får ökad puls och andning. Numera tycker jag att det är jobbigt när det blir trånga ytor. Men nu kan jag bita ihop och hantera det.
Som tävlingsryttare fick hon börja om i lägre klasser. 1,10 meter med de flesta hästarna och andra tävlingar.
– Jag blev så himla påverkad mentalt, så jag var inte på samma nivå. Precision och orken att hålla fokus funkade inte. Det var som att börja om från noll igen.– Nu hoppar vi 1,30 igen. Jag har kommit tillbaka mer och mer. Nu vill jag tillbaka helt, tävla i 7-Stars och i finalen i Falsterbo som jag gjorde 2017. Det känns sporrande att tänka tillbaka på tidigare framgångar i Borås och Scandinavium.
Men planen att tävla utomlands i vår blev pausad.
Head over Hills är Matildas etta och den häst som tagit henne längst. Före olyckan tillhörde Matilda landslagets observationsgrupp.
Där åkte hon ur.
– Jag presterade inget efter olyckan. Det är klart att jag vill vara i landslaget, men det är tråkigt att det är så himla mycket som blivit påverkat av olyckan. Jag har gått miste om många tävlingar för att jag inte varit i fas. Det tog ganska hårt på mig, mentalt. Jag blev väldigt ljudkänslig, rädd för rörelser och allt möjligt. Nu mår jag väldigt mycket bättre och jobbar fullt igen sedan jul.
– Det blev ju inte riktigt som jag hade tänkt mig på grund av olyckan. Man fick en lite annan prioritering helt plötsligt.
Till den här säsongen har 28-åriga Matilda bytt tävlingsklubb igen. Nu är det Strömsholm som gäller.
– Mitt sponsorkontrakt med Runsten Equestrian hade gått ut och min koppling dit, Christopher McDermott, är inte kvar på samma sätt. Det blev naturligt när jag fick förfrågan av Strömsholm som har många aktiviteter och tar dit tränare i världsklass.
Till sin hjälp har Matilda anlitat personlighetsutvecklare Magdalena Lundéen som mental coach – per telefon.
– Hon hjälper mig att hålla fokus. Vi pratar en gång varannan vecka, om upplägg, att tänka till för att nå mina mål. Det ger mycket. Jag får tänka till och hitta mig själv lite mer om mina svagheter och påminna om mina styrkor, hitta självförtroende.
Ovanpå de andra problemen förlorade Matilda ett ansenligt belopp till kreditbolaget i avräkningen när försäkringsbolaget ersatt den leasade hästtransporten.
Sedan olyckan har hon varit utan lastbil.
– Det tog ganska lång tid innan jag ens ville titta på en lastbil, nu har jag hyrt en tills vidare, berättar Matilda om hur de framtida resorna nu blir lättare.