Det är lätt att låta kaxig när man står på marken. Så under åren så har jag ett otal gånger sagt att jag ska hoppa upp på en häst hos någon av våra lokala ridklubbar.
Lika många gånger har jag funnit ett sätt att smita undan från mitt löfte.
Inte för att jag inte gillar hästar eller ridsport. Jag tycker det är fantastiskt härliga djur och en trevlig sport. Att titta på.
Att sitta upp själv är en helt annan sak. Då blir det helt plötsligt lite läskigt.
Och inte blev det bättre av att jag i juletid för ett drygt år sedan blev avkastad när jag vågade mig upp på en islandshäst.
Eller ja, min version är i alla fall att jag blev avkastad när pållen helt plötsligt gjorde en kraftig sväng åt ett helt annan håll än vad jag hade tänkt.
De som var med menar istället att det är fullständigt obegripligt hur man helt plötsligt kan glida av en häst som mer eller mindre står still såvida man inte helt plötsligt fått något allvarligt fel på balanssinnet.
Nästan lika obegripligt är det att jag i förra veckan än en gång, i något infall av tillfällig sinnesförvirring, uttalade löftet om att sätta mig på en hästrygg.
Och den här gången lyckades jag inte hitta någon ursäkt för att komma undan. Men jag bad om att få den minsta hästen som Föreningen Nyckelryttarna har i sitt stall.
Jag fick Nova. Den absolut största hästen de har. Hög som ett hus och med en matchvikt på 650 kilo.
Jovisst, det är säkerligen så att jag löper betydligt större risk att skada mig varje gång jag kör min motorcykel. Men på den har jag gas och broms och bestämmer själv åt vilket håll det ska bära iväg.
Om 650 kilo häst bestämmer sig för att den ska åt ett helt annat håll än vad jag vill. Ja, då bär det av åt det hållet.
I den fart som hästen vill. 80 kilo skräckslagen människospillra lär inte ändra på det om det nu är vad pållen bestämt sig för.
Men nu är Nova en precis lika snäll häst som hon är stor. Så hon lät mig bestämma och galopperade, gigantisk överdrift, iväg i den riktning jag ville. Svängde när jag ville och stannade, tack och lov, när jag mumlade ptroo.
Och kan ni tänka er? Jag blev godkänd och är numera en ofantligt stolt innehavare av Ridborgarmärket.
En fullständigt banal bedrift för varenda ridskoleelev i vårt avlånga land.
Vet ni vad som är det mest märkliga? Jo, att jag vill göra det igen.
För att kunna rida i full galopp som en cowboy över fälten vore så jäkla coolt.