Låt oss börja från början. Vid nu 17-åriga Ellens start i ridsportens värld för sex år sedan när hon blev getskötare på Valla i Linköping. Det är så medlemmarna i Valla Ponnyklubb lär sig ta ansvar för ett djur innan de får gå på de större uppgifterna med en häst.
Som ponnyryttare i Valla PK tävlade hon också.
– Hoppning gick bäst. Jag vann en tävling också, men hästen, Hagens Eileen var superseg och orkade knappt över mållinjen. Fast de andra som tävlade vägrade ut sig, och då vann vi.
Ellen småskrattar över minnet. Jag med.
I tioårsåldern sydde hon sin första käpphäst. Sedan dess har det blivit åtskilliga. Säljer gör hon via instagram och hon har även varit på en liten mässa på Smedstad Ridsportcenter och sålt.
För tillfället har hon bara tre stycken hemma i familjens radhus. De står uppstallade i Ellens sovrum. Den största säljer hon inte, säger hon. Den påminner om en islandshäst. Manen är sträv.
– Det är lin och påminner om tagel. Men tagel är mycket dyrare, förklarar Ellen och säger att den stora som hon kallar Tim är en realistisk käpphäst, med bas i skumgummi och med muskler både här och där innanför den imiterade
päls som ser ut som, ja som en hästkropp.
– Det är mycket mera arbete bakom en realistisk käpphäst än en mindre som är byggd med vadd som bas. Det tog mig nog en månad att göra den stora.
Garn, eller imiterad päls, köper hon i garnaffär.
– Jag börjar med att sy grunden i tyg och fyller den med vadd. Sen syr jag ögon ,öron, mun och andra detaljer som bläs och stjärn.
Det sistnämnda är det märke en del hästar kan ha i pannan.
– Man kan använda vattenfasta pennor också eller ögonskugga, man får testa sig fram. Det sista man gör är att sätta dit pinnen som man gör fast med eltejp eller snöre.
Så många käpphästar har Ellen nu tillverkat och sålt att hon kunnat betala ungefär hälften av vad köpet av sexåriga connemaran Dove (uttalas på engelska) kostade i somras. Hon köpte hästen av Clara Fredheim, prisad i lördags som årets fälttävlansryttare i Östergötland. Andra hälften betalade föräldrarna och generationen över dem.
Nu står Dove stallad på Stora Sjögestad i Vreta kloster och jag gör Ellen sällskap dit. Hästen går i hagen och hör genast när vi kommer.
– Hon tycker om människor och vill gärna vara nära, berättar Ellen medan hon tar in sin häst i stallet för att göra i ordning henne för en ridtur.
Hur ser din plan ut för er framtid?– Min plan är att hon ska starta lätt fälttävlan i vår. Sen får vi se. Tanken är att vi ska upp till lite svårare klasser. Viktigast är att vi har roligt.
Landslagsdrömmar?– Nej, det har jag inte. Då måste man ha kommit längre än vad jag har gjort. Jag har bara börjat. Målet är väl att komma så långt jag kan komma.
Käpphästar då?– Så länge jag tycker det är roligt att sy fortsätter jag. Och så länge folk vill köpa, förstås.
Ellen Nööjd avslöjar att hon och en kompis kanske åker till Finland i sommar för att delta i ett käpphästläger! Jo, det finns sådana. Käpphäst är stort i Finland. Ellen har själv tävlat framgångsrikt i den något udda sporten där man alltså springer och hoppar över hinder medan man "rider" på sin käpphäst.
– Kanske kommer vi också att ställa upp i internationella klassen i finska mästerskapen i käpphäst.
Dove och jag tittar på varandra. Dove nickar.
