Therese Ellilä föll för hästen Ture långt innan han var till salu. Men hon höll ut och i dag säger hon att han är hennes livs kärlek.
Therese kommer direkt från jobbet på Östgötatrafiken i Linköping där hon jobbar som trafikplanerare. Hon är prydligt klädd i knytblus och finbyxor men har, förstås, stallkläderna inom räckhåll.
Försommaren bjuder på gassande sol och värme och i hagarna bakom privatstallet i Skärstad går hästarna och myser. Men vem är Therese och hur hamnade hon i Motala?
Född i Västmanland och uppvuxen i Småland blev hon så småningom elitidrottare inom orientering samt innebandy, där hon spelat i svenska superligan. I 30-årsåldern lade hon av på grund av en skada hon ådrog sig i arbetet. Therese håller fram vänsterhanden där man ser ett ärr längs tummen efter att den stelopererats. Hon medger att det var tufft i början, att tvingas avsluta karriären.
– Jag har alltid sagt att när jag lägger av med elitidrotten ska jag börja rida igen. Och det gjorde jag, på ridskola, men sedan träffade jag kärleken. Jag flyttade hit och tänkte att jag måste ha ett fritidsintresse, säger Therese som förutom fritiden i stallet även ägnar sig åt cykling.
– Men det är en dröm jag haft som liten, att få umgås med hästar.
När några grannar till henne för några år sedan skulle åka till Kalmar för att köpa häst berättade de att det fanns en annan häst på samma gård, som hon "måste åka och kolla på", eftersom gården skulle avvecklas.
Men var den till salu?
– Nej, det var det som var problemet, säger Therese och skrattar. Hon fortsätter:
– Ture var deras ögonsten och den som betydde mest i hela stallet.
Therese blev överraskad av mötet med Ture.
– Det var kärlek vid första ögonkastet, så fort vi svängde in på gården och de pekade på honom tänkte jag, honom ska jag ha!
Men någon Ture fick inte följa med hem den gången. Däremot ringde Therese ägarna senare och sade att hon var villig att vänta så länge som krävdes.
"Ni får ringa när ni är redo", sade hon.
Therese Ellilä bestämde sig för att ta upp hästintresset för några år sedan, efter att hon avslutat en karriär som elitidrottare.
Att hitta någon annan häst var aldrig ett alternativ och det är här det blir tydligt att för Therese har det aldrig handlat om att skaffa den mest ridbara hästen. Hon ville hitta en individ att trivas med, oavsett om det resulterar i arbete från marken eller ryggen.
19 juni 2021, på årets varmaste dag enligt Therese, flyttade Ture till Östergötland.
– Det kändes som att jag vunnit på lotto. Men det var inte verkligt förrän han stod hemma i boxen i stallet.
Varför just Ture?
– Vi klaffade så himla bra och jag ville ge honom en andra chans. Travhästar är kanske inte alltid jättepopulära. Sedan var det hans lurighet och personlighet. Och att det var ett projekt. Han var inte riden så mycket.
Ture, eller One O.Four, som var hans tidigare tävlingsnamn, älskar att spegla sig i stallet, enligt matte.
Hon tror att före detta travares värde inte alltid skattats så högt, men att det är på väg att ändra sig lite. Ändå kan hon ibland bli ifrågasatt om sitt hästval.
– Varför köper du en så billig häst, varför ska du ha en travare?
Hur bemöter du sånt?
– Jag tycker att en häst är en häst. Bara för att man har en behöver man inte kunna rida på den. Travare är otroligt välhanterade och trygga att hålla på med.
Stallkompisen Eva-Lena Rehn, som sitter med och fikar, upplever att det inom hästsporten fortfarande kan vara provocerande när man har djur som man inte kan "använda" om man inte kan rida på dom. Även hon har mötts med ifrågasättande ibland.
– Det är som min åsna Rufus, vad ska du ha den till? säger Eva-Lena som köpte både den och en liten shetlandsponny, Staffan, som sällskap till sin stora häst Martin.
Både Therese Ellilä och stallkompisen Eva-Lena Rehn kan uppleva att det inom hästsporten ibland kan finnas ett ifrågasättande om varför man har djur om de inte går att rida.
Therese berättar vidare att hon värderar att hon fått möjlighet att lära känna en häst som varit mycket stressad och som upplevt trauma i samband med en olycka med vagn.
– Han har blivit lugn och harmonisk och funnit en ny plats i livet där det inte finns några krav eller måsten.
Om hon inte kommer att kunna rida Ture i framtiden ser hon många andra sätt att fortsätta umgås. Bland annat går hon redan nu långpromenader med honom i skogen. Hon klickertränar, springer intervaller på grusvägarna och löslongerar, endast med röst och kroppsspråk.
– 90 procent av den tid man lägger ner på en häst är skötsel, omvårdnad och allt annat runtomkring. 10 procent är vad folk kallar "det viktigaste", att rida. Men det är det andra jobbet som man först måste gilla. Resten är bara bonus. Om alla bara skulle vilja rida så skulle det finnas en massa hästar som aldrig fick en andra chans.
Trodde du att Ture skulle komma så nära ditt hjärta?
– Jo, men det gjorde jag nog. Han är mitt livs kärlek!