Samma dag som Aron Andersson fyllde åtta år fick han sin första, av många, cellgiftsbehandlingar. Han kämpade sig igenom alla behandlingar och den operation som krävdes för att ta bort cancertumören i hans ländrygg. Operationen medförde dock att han blev förlamad från midjan och nedåt.
Men att sitta i rullstol kunde inte hindra honom från att idrotta. Istället blev paraidrott en viktig del på hans väg tillbaka till livet.
– Jag hade sett det på tv och tyckte det var häftigt. Så jag blev sugen på att testa och jag började med alla möjliga sporter. Det var friidrott, kälkhockey, segling, innebandy och allt möjligt som jag tyckte var roligt, säger Aron Andersson.
Talangfull visade han sig också vara och som 13-åring vann han JEM-guld på 100 meter i rullstol. Efter det hann han även med att ta VM-brons i kälkhockey och vinna VM-guld i segling. Samt vara med i fyra Paralympiska spel.
– Det var en häftig grej att vara med på. Nu gick det inte bra i Paralympics. Men ett VM-brons och ett VM-guld är ändå rätt bra. Så det var kul.
En höftskada tvingade honom att ge upp friidrotten 2012 och ett år senare gjorde han sin sista match med kälkhockeylandslaget.
Sedan dess har han genomfört en mängd äventyr med syfte att inspirera andra och samtidigt samla in pengar till Barncancerfonden.
– En drivkraft är att visa att det går. Men mycket kommer inifrån mig också. Det är kul att se vad man klarar av. Sen är en stor del i det att samla in pengar till Barncancerfonden. De senaste åren har jag och mitt team samlat in mer än tolv miljoner vilket känns helt magiskt.
2013 blev han den förste att ta sig upp på toppen av Kebnekaise i rullstol. Efter det har han bland annat hunnit med att cykla handcykel till Paris med Team Rynkeby. Simmat till Åland, genomfört en Svensk klassiker och åkt sitski över Antarktis till Sydpolen.
Senast i fjol satte han svenskt rekord i fallskärmshoppning när han genomförde 145 hopp på ett dygn.
Att beskriva honom som envis och målmedveten är ingen överdrift.
– Det är sånt jag är bra på. Någonstans så lärde jag mig när jag var liten och hade cancer att ska jag ta mig någonstans, och det kan vara tufft och kämpigt, måste jag göra vad jag kan för att kriga mig igenom det. Det var en framgångsfaktor med cancern och det är något som jag tagit med mig. Visst, äventyren jag har gjort har varit tuffa. Men jämfört med cancer har det inte varit så farligt, säger han.
I sin roll som förebild för att andra i samma situation får han också ta skott för de fördomar som finns i samhället. Exempelvis var det i våras inte alla som tyckte han förtjänade att vara med i Let's Dance. För att dansa måste man ha fungerande ben, menade de.
– Där såg man hur viktigt det är att vara med och bryta fördomar. Jag fick ta emot rätt mycket skit och rätt mycket hat. Jag trodde vi hade kommit längre. Det var inte VM i tango, det var ett underhållningsprogram. Chilla för fan, liksom. Det kändes stort att göra den grejen som den förste i rullstol och göra något för att överbygga fördomarna.
Närmaste äventyret i hans kalender är att besöka Motala och Parasportdagen på lördag.
– Det ska bli kul att vara med där. De ska ordna så man kan testa lite olika sporter. Det ska bli kul att hänga med där, träffa folk att prata med och testa lite olika grejer.