När Pdl center Motala efter fusionen med Padel united bommar igen en jätteanläggning, som den i Motala är, från en vecka till en annan så börjar man fundera.
Hade det varit en lokalt förankrad förening som drev idrottsanläggningen, hade samma sak varit möjlig då? Frågor om stöd från kommunen? Förhandling om hyran? Diskussion med personalen? Idéer och åtgärder för att rädda det?
Kanske har Padel united vänt på stenar, men jag är skeptisk. Ett snabbt, rätt känslokallt, brev går utan personlig avsändare ut till medlemmarna. När det blivit känt har ingen sett till att ge den lokale hallchefen Erik Moberg någon sorts kött på benen. Fastighetsägaren vet heller knappt inget. Alla är chockade över hur det går till, även om det snackats överetablering i branschen ett tag.
Moberg är besvärad, och tvingas flera dagar efter konstatera att han fortfarande inte vet något. Han låter skamsen. Chefen på koncernen som tidningen fått en kort intervju via mejl med, Rikard Hellqvist, vet han inte ens vem det är. Hellqvist sms:ar i sin tur att han inte vet hyreskontraktets längd i Motala, vilket vi får veta är tio år. Sju år kvar.
Det är lätt att bli irriterad över en sån här krasch, som rimmar illa med det vi är vana vid i svensk idrott. Padelbranschen fick en gräddfil i samhället och kunde glida undan restriktioner. Med tjocka plånböcker som följd. När "kunderna" inte betalar bra längre är det sedan bara gonatt. Affärsdriven idrott har visat sin fula baksida.