Det började 1965. Första etappen i Danmark, sedan tre i Skåne och den sista i Blekinge.
Sedan dess har inte Sölve missat ett enda O-Ringen. Det är han ensam om i Sverige.
Intill Bredaryds SOK:s lila klubbflagga står en skäggprydd man i svart keps. Han har nyss kommit tillbaka från veckans första skogstur i Finspångsskogen.
Han är inte helt nöjd.
– Det är en mycket fin plats här, men det var mycket svår orientering. Det var ingen motionsbana. Då ska vi kunna springa på stigar, vägar, kraftledningar och grejer. Det var i skogen det mesta. Det är tyvärr ofta de lägger för svåra motionsbanor. De väljer terrängen efter elitlöparna. Knixigt var det och tungt blåbärsris att löpa i.
Det blev en jobbig förmiddag, även för en rutinerad orienterare som Sölve.
– Jag har frågat mig fram. Det är många som gör, jajamensan, säger han och skrattar gott.
Är det inte en hederssak att klara sig själv i skogen?– Jo, men jag ser dåligt och man har ju bara två och en halv timme på sig, annars blir man diskad. Man vill ju inte vara i skogen hela dagen.
Han behövde 50 minuter för sina tre kilometer.
– Det var ingen vidare fart på det. Man är inte särskilt snabb när man är över 70 år. Man har fullt upp att titta var man sätter fötterna.
Det här kan vara sista gången världens meste O-Ringare viker en sommarvecka för det här.
– Jag säger varje år att nu får det vara nog. Vi får se. Men det har jag sagt många gånger. Själva orienteringen är rolig, men sen är det mycket väntetid att slå ihjäl. De säger att de ska köra fem dagar i följd. Det har jag efterlyst länge. Så var det från början, sen har det kommit till kommersiella grejer.
Som pensionerad sportjournalist fortsätter Sölve att frilansa för en nättidning i Småland.
– Jag har fyra orienteringsklubbar här att hålla reda på. Sen skriver jag mycket fotboll.
Han fastnade tidigt för orienteringen och satsade hårt.
– Jag var rätt skaplig som junior. Sen kom skador och skit. Militären och jobb. Jag sprang samtidigt som Magnus Haraldsson, Runes grabb, han var ju duktig. Sen har jag lärt upp många och nu är det roligt med återväxten i klubben. Men där kan jag inte ta åt mig äran, säger 71-åringen som återvände till moderklubben Bredaryd och fick en nytändning.
Tidigare var de tre veteraner som varit med på varje O-Ringen sedan starten.
– De föll bort. Den förste tappade pinnen i Mjölby 2007 och bröt nåt år. Näste bröt 2013. Han fick ryggskott dagen innan han skulle åka upp till Boden, sen har jag inte sett honom mer.
Sviten från 1965 är inte mycket att prata om, tycker Sölve.
– Du kan göra en notis, tycker den orienteringspassionerade sportjournalisten med ett skratt.