– Jag vill ge mig själv möjlighet att bli gammal, säger han om framtiden och sin träningsflitighet.
Om vi börjar med nutiden så är Ivan Johansson en mycket flitig idrottare. Han cyklar, kör mountainbike, håller på med kroppsviktsbaserad styrketräning, spelar tennis och minitennis och springer och simmar.
Kort och gott är han aktiv och vältränad som få i sin ålder.
Rena elitgymnasten, snudd på. Uppvärmd klarar han att göra "flaggan", att ha kroppen rak och utsträckt från en vägg eller pinne.
Han lägger ofta ut vackra naturbilder på Facebook när han ger sig av i sin kajak, genom strömmen och ut på Vättern.
– Drömmen är att paddla i Nya Zeeland, säger 51-åringen som sysslat med multisport och bland annat kommit tvåa i 40-plusklassen i Åre extreme challenge.
Om vi går tillbaka i tiden var Ivan Johansson från början ishockeyspelare. Han debuterade i Maifs A-lag som 15-åring och var aktuell för LHC.
Men forecheckad av Mats Almgren, Borensbergskillen som nådde allsvenskan i fotboll, bröt han olyckligt benet i en vurpa. Sedan kom han aldrig riktigt tillbaka på isen.
Som rehab efter benbrottet körde Ivan innebandy och hittade då sin sport.
– Jag kom med i ett väldigt kul gäng i Frisksportarna och innebandyn var en sport som började bli seriös. Det gick bra och var roligt, säger han.
Med Frisksportarna hade Motala ett av Sveriges bästa lag i början av 1980-talet. Överlägset bäst i Östergötland och laget gick ofta långt i olika riksomfattande cuper.
– Faktum är att jag spelade innebandy redan som 6-7-åring, när farsan köpte Unihocs första klubbor och jag började spela i Frisksportarna i Linköping som hade träning i Majelden, berättar Ivan.
Ivan Johansson sägs vara en av de få som kunde skjuta riktigt bra med de gamla klubborna. Han kunde tysta en publik genom att göra mål från halva plan, vilket då var snudd på omöjligt, och han kunde skjuta så att målvakter blödde.
Han togs ut i det första svenska landslag som bildades och blev till och med lagkapten.
– Vi åkte till Schweiz och spelade deras variant av innebandy, tre mot tre med målvakt, minns Motalakillen.
Ivan gjorde sju landskamper och blev ihågkommen för sitt spel. När 1900-talets bästa spelare korades genom en lista vid millennieskiftet blev han tvåa bakom Esa Karjalainen på backsidan.
– Det finns många ögonblick att minnas, bland annat en cup i Västerås där vi vann finalen i förlängning med Frisksportarna. Jag slog det avgörande passet till Jens Larsson.
Även innebandyn tvingades Ivan lägga av med på grund av skada. Han skar sig på en kniv i köket och en sena i fingret gick av. Då var det färdigspelat, året var 1996.
Ivan blev sedan ledare och var ordförande en period i IBK Motala.
Vad var bättre förr?
– Det var mer laganda, nu är det så individuellt. Nu kan de byta klubb hur som helst om det inte passar.
Vad är bättre nu?
– Tekniken har utvecklats, men spelsinnet är bedrövligt. I dag är inte spelarna i närheten av att ha den kondition som vi hade på min tid. Med Frisksportarna kunde vi köra bara spel i tre timmar i högsta tempo. Vet inte om de skulle orka det i dag. När jag spelade tränade jag lika mycket på egen hand som med laget, det vet jag inte heller om de gör i dag.
Hur ska Solfjäderstaden nå högre?
– Det kanske behövs en annan avvägning mellan elit och bredd. Mycket är bra i Fjädern, men det blir inte någon spets på det.
Ivan Johansson var ungdomsledare i både fotboll och ishockey och är ihågkommen för sitt kontroversiella sätt att leda Maifs 94:or. Med nivåanpassad träning.
– Med barnen var det inga problem, det var föräldrar som inte kunde acceptera det. Jag hade en genomtänkt filosofi med träningen, att försöka stressa upp spelet och träna beslutsfattandet. Det är det som skiljer spelare åt, förmåga att kunna fatta snabba beslut.
– Men när jag ser på det i dag så spelar 14 av 94:orna fortfarande aktivt. Det måste betyda något, att det vi gjorde var bra, tycker Ivan.
Ivan Johansson tycker att det är få ungdomar i dag som tränar riktigt hårt, minsta lilla motgång får dem att lägga av.
– Ett problem idag är att barn aldrig tillåts ha tråkigt. Då får de direkt en ipad i handen. De lär sig aldrig vara innovativa och hitta på saker, de lär sig inte att det är upp till dem om det ska hända något, menar Ivan Johansson.