För några veckor sedan var det dags för EM i Italien, Folgaria. Efter en vistelse där i princip allt kretsat runt OCR kunde Malin Johansson återvända hem till Motala med både ett EM guld i Masterklassen, och ett i stafetten "competition class" som hon vunnit tillsammans med två klubbkamrater från Eskilstuna FI.
Nu har Malin Johansson fyllt 50 år och därmed gått upp en åldersklass i tävlingssammanhang.
– Jag visste att jag lämnade en del konkurrenter bakom mig. Men jag visste inte alls vad som fanns i den här klassen. Det hade jag väldigt dålig koll på. Men jag hade förhoppning om pallplats.
Så skulle det även visa sig bli.
Några veckor innan loppet presenterades hindren som skulle finnas längs med banan. Däremot får deltagarna inte prova dem innan, och i tillägg till det får man endast ett försök per hinder. Malin Johansson berättar att sprinten som hon genomförde i masterklassen var omkring 3,66 kilometer lång, innefattade cirka 23 hinder och var belägen på ungefär 280 höjdmeter.
Vad går i genom huvudet när du står på startlinjen i ett EM?
– Jag blir väldigt fokuserad. Jag går in i mig själv. Och sen är man lite nervös också förstås. Då blir man taggad.
Liksom i förra EM:et tävlade Malin Johansson tillsammans med två tjejer från hennes klubb Eskilstuna Friidrott, i tävlingsklassen. Då resulterade det i guld, vilket de även lyckades försvara i år.
– Det är roligt. Då kör man ju tillsammans. Det är några hinder där man måste hjälpas åt, som en hög vägg. Man måste liksom klättra på varandra, man ska bära någon och dra någon, säger Malin Johansson.
Inför loppet i Masterklassen hade hon sett flera tävlande trilla vid vissa "riggar" som verkade svåra. Riggarna kan beskrivas som ställningar, på vilka det hänger ned olika grepp för deltagarna att få tag i för att kunna svinga sig vidare. När hon själv skulle genomföra de utmanande hindren gick det desto bättre.
– Då var det en så god känsla, för då lyckades jag sätta den svåra första riggen. Jag gjorde som jag hade tänkt. Med rätt hand på rätt grepp och lyckades precis. Det var en enorm känsla, det var en sån eufori. För då kände jag att: shit, nu finns det en chans.
Framöver har hon siktet inställt på flera tävlingar, bland annat en i Linköping, Jönköping, och Though Viking i Stockholm.
– Men EM var ju det stora målet med säsongen.
Så du känner dig ganska nöjd ändå?
– Ja, men sen vill man tävla mer.