Och vi människor har en liten tendens att oftast minnas det som var bra. I alla fall har jag det.
Minnas segrarna. Glädjeruset efter att ha lyckats. Och jag har fått uppleva det under 2018. Jag har haft förmånen att få vara med inne i IFK Motalas omklädningsrum efter att de i våras vunnit kvalet och säkrat platsen i elitserien. Jag var på plats i Nyköping när Piraterna vann den allsvenska finalen och jag har ett oräkneligt antal gånger fått prata med någon av våra så många duktiga lokala idrottare efter att de har just lyckats.
Just det är det absolut bästa med mitt jobb. Att få vara med och dela glädjen av deras framgång ger så mycket inspiration och energi.
Sen ska ju vi reportar vara objektiva heter det. Vi ska inte bli känslomässigt engagerade och hålla distansen till de vi bevakar.
Jo tjenare. Man kan möjligen bli bra på att hålla masken. Men att inte bli känslomässigt engagerad är omöjligt.
I alla fall för mig vissa gånger.
Både när det går bra men kanske allra mest när det inte alls går som idrottaren hoppats, drömt om och jobbat så enormt hårt för.
2018 finns det två tillfällen när jag blivit så känslomässigt berörd av en idrottares motgång att jag varit tvungen att svälja en klump i halsen för att kunna fortsätta göra mitt jobb.
Den första gången var på inomhus-SM i friidrott i Gävle när jag skulle prata med Maja Nilsson efter att hennes stukade fot hindrat henne från att hoppa så högt som hon vet att hon kan.
Med tårar i ögonen stod hon framför mig och skulle sätta ord på vad hon kände just där och då. Hela hennes väsen utstrålade att hon ville göra precis vad som helst men inte just det.
Klarar ni att hålla er distanserade i det läget, ja då är ni kyligare än vad jag är. För jag kunde det inte.
Andra gången var när jag och kollega Calén skulle göra en videointervju med IFK Motalas Eric Lisell efter att han fått klartecken att börja träna igen efter sina hjärtproblem.
Efter att ha hört honom berätta om hur han efter förra säsongen bestämt sig för att göra precis allt för att bli en så bra bandyspelare som möjligt. Hur han helt lagt om sin kost. Följt ett slaviskt träningsschema under hela sommaren för att sedan få drömmen bortryckt när hjärtat helt plötsligt inte slog som vanligt.
Ja då skulle jag svara på någon fråga om vad jag trodde om Erics återkomst. Jag började med: "Jag kan bara tänka mig hur det känns för Eric..." och just då slog det ner som en bomb i mig hur det skulle kännas för mig själv.
Så där stod jag och svalde och försökte se oberörd ut igen. Det gick så där.
För idrott må beröra, men den kommer aldrig i närheten av att beröra så mycket som människorna bakom den.
I alla fall inte i min värld.
Gott nytt år!