Leendet är som alltid på plats när Anna Öhrström slår sig ned i soffan på andra sidan bordet inne på Vätternrundans kansli. Möjligen kan tårtsmulorna på detsamma som vittnar om kollegornas uppvaktning dagen innan hennes bemärkelsedag bidra till att det är extra stort.
Eller så kan det vara att jag ber henne minnas 20 år tillbaka i tiden. För det var då som hon slog igenom på allvar och tog sitt första av tre SM-guld i mountainbike.
– 2001 var det ja och det var lite överraskande. Jag hade dragit av korsbandet -99 och fick den säsongen förstörd. Sen gjorde jag bara tre tävlingar 2000. Så jag var så tävlingssugen 2001. Jag kommer fortfarande ihåg den känslan, säger Anna.
Leendet hinner bli än större innan hon fortsätter:
– Maria Östergren var storfavorit till att vinna. Men jag kom till Filipstad, där SM avgjordes, hungrig som få och lyckades ta hem det. Det var det året som jag verkligen kände att det här är min grej.
När hon väl känt det så gick det fort. Tre år senare så hade hon hunnit ta ytterligare två SM-guld och flyttat till tyska Heubach för att satsa fullt ut på en proffskarriär som MTB-cyklist.
Samma år kom dock en av de största besvikelserna i karriären när Maria Östergren tilldelades den enda svenska platsen till OS i Aten.
– Aten hade varit ett stort mål och fått med ett OS i karriären hade varit fantastiskt. Så det var en stor besvikelse. För långt inne visste jag att när det gäller så kan jag leverera. Men jag vände rätt snabbt den besvikelsen till att jag ändå gjort vad jag kunnat och att det fanns en ny chans om fyra år i Peking.
Men ödet ville annorlunda. Under världscuptävlingar i Kanada 2006 drabbades Anna av diskbråck. Efter en lång konvalescens så var tiden knapp för att hinna komma i form och ta en OS-plats. Alltför kort.
– Det var alltför många, mig själv inräknat, som ville att jag skulle komma till Peking. Så det blev för mycket så jag blev övertränad. Jag minns såväl sista tävlingen. Det gjorde så ont och det gick bara inte att få runt pedalerna. Så på hösten 2007 satte jag mig och skrev brev till cykelsverige att nu är jag färdig, säger Anna och ser för en sekund lite allvarlig ut.
Men leendet är snabbt tillbaka när vi kommer in på det som mot hennes förväntningar blev något av höjdpunkten i hennes karriär. Nämligen segern i Transalp challenge tillsammans med teamkollegan i Ghost international racing team, Esther Süss, 2005.
Ett etapplopp över åtta dagar på totalt 73 mil och 22 000 höjdmeter.
– Jag var så skeptiskt innan för jag hade EM i crosscountry veckan efter. Men vår teamchef sa att det här ska ni göra och det var en fantastisk upplevelse i den knasigaste terräng man kan tänka sig
Duon inledde med att vinna de tre första etapperna och efter det så var Anna allt annat än skeptisk.
– Jag sa åt Esther att nu tar vi och vinner hela skiten. Nu skriver vi historia och vinner varenda etapp, för det hade ingen gjort innan, och det gjorde vi. Jag blir tårögd när jag tänker på det. Det var så häftigt, säger hon sträcker fram armen och visar hårstråna som står i givakt.
De förblir i den ställningen när vi avslutar tillbakablicken med de två segrarna hon tog i världscupen. Den första i Bad Goisern i Österrike, den andra på hemmaplan i Falun.
– Jag vågade tänka att Anna du kan vinna det här. Och att få vinna i Falun var så häftigt. Jag var så trött egentligen men jag kände ändå att jag flög fram och jag vann med nio minuter. Det var en så otrolig känsla.
Så hoppar vi fram till nutid och livet när hon nu fyller 50 år. Finns det några utmaningar som hon är sugen på nu?
– För ett par år sedan så bestämde jag mig för att när En svensk klassiker fyller 50 i år och jag också så ska jag göra en klassiker. Så 40 dagar innan Vasaåket köpte jag mina skidor och började träna. Sen gick det mycket bättre än vad jag hade kunnat tro.
Så nu har hon tre klassikerlopp kvar innan hon kan bocka av det från sin bucketlist. Som för övrigt är rätt lång.
– Jag vill åka till Moab i Utah och cykla slickrock trail. Men det får jag inte vänta för länge med för det är rätt tufft. Sen vill Henric och jag bocka av några av de episka klättringarna på cykel nere i Europa. Det är sånt jag tycker om att göra på äldre dar, säger Anna och skrattar.