Vi träffas en ljummen junikväll på ett kafé i centrala Linköping. Kristofer kisar mot solen och drar med handen över skäggstubben på hakan.
Det är inte lätt att prata om livet, så som det var för inte allt för många år sedan.
– Jag har funderat på vad jag vill berätta, säger han. Men det är klart, kan min resa hjälpa någon annan, om jag på något sätt kan vara en förebild, då är det värt det.
Grova våldsbrott
Det finns mycket att säga. Men att Kristofer levde ett destruktivt liv som började när han var ung och sökande och där kickarna bland annat kom av att festa, slåss, äta och dricka – det kan räcka som beskrivning.
– Allt jag gjorde mot mig själv och mot andra... funderar han. Jag åt för mycket. Eller för lite. Begick grova våldsbrott. Sov nästan aldrig i vissa perioder. Och drack tills jag inte kunde hantera mig själv.
Allt det där är historia. På ett sätt.
– Jag har ju formats av allt jag gått igenom förstås. Så är det för alla, säger han.
– Om jag inte lyckats dra i handbromsen så hade jag dött, eller skadat någon annan person mer allvarligt än jag redan gjort.
Trött på stressen
Men vändningen kom.
Den stavas till stor del Stella.
– Min dotter föddes för fem år sedan och mycket handlar om henne. Det var inte enkelt förstås, jag hade en identitet som jag var tvungen att kliva ur. Jag fick bryta med kompisgänget för det gick inte att stå med ena foten i det gamla livet. Ett leverne som det jag förde blir bara värre. Det eskalerar hela tiden.
Hur mådde du?
– Jag var så trött på allt. Både fysiskt och mentalt. På stressen. Att missbruka är en stress. Kring pengar, ovänner och alla lögner som man drar med sig hela tiden.
Avskydde löpning
Kristofer tränade redan på den här tiden. Mest styrka och han säger att han var betydligt mer muskulös än i dag.
– Anabola steroider har jag dock aldrig rört, poängterar han.
Konditionsträning var inte att tänka på, men han testade crossfit och i och med det tog han ändå de första löpstegen.
– Jag som alltid har avskytt att springa upptäckte på något sätt att löpning är den absolut bästa medicinen mot stress, säger han. Jag gör inget annat när jag springer än just springer. Det är helt kravfritt och jag behöver inte tänka på något annat om jag inte vill.
Med tiden blev turerna allt längre.
– Jag förbättrade mig fort och kom på att det är kul att springa långt. Då blev jag så jäkla nyfiken på hur länge jag kan klara att springa och vad jag är kapabel till. Det blev som ett experiment.
Ultralopp
Nyligen sprang Kristofer ett fem mil långt ultralopp på Öland och kände sig urstark. Det var det svar han vill ha. Nu väntar den riktigt stora utmaningen. Tierra arctic ultra, ett 125 kilometer långt lopp med 2 500 meters höjdskillnad mellan Nikkaluokta och Abisko, helt utan support. Löparna får klara sig på egen hand, bara den som blir ordentligt skadad kan få hjälp av helikopter.
– Jag har aldrig sprungit så långt så det är svårt att veta vad jag ska förvänta mig. Går det bra kan jag klara det under 20 timmar, men mycket kan ju hända. Magen kan paja eller jag kan skada mig så att jag måste gå och då tar det längre tid förstås.
Just nu räknar Kristofer på kosten. Han har hittat en sportdryck som han tror ska passa. Därtill blir det bars och gel, men ingen annan form av fast föda.
Hur känns det?
– Jag längtar till själva loppet. Jag tränar sex dagar i veckan, ofta helt ensam. Jag har läst mig till vad som är bra och testat mig fram. Nu ser jag fram emot det här.
Kan misslyckas
Solen sjunker bakom hustaken. I morgon väntar en ny arbetsdag på Scandic där Kristofer är kock. Men först kvällens träningspass förstås.
Tar du dig tid att reflektera?
– Jag funkar som så att en utmaning blir inte intressant för mig om inte risken att jag ska misslyckas är ganska stor.
När har du misslyckats?
– Det bestämmer jag själv. Visst har jag brutit kortare lopp, men jag ser inte det som misslyckanden. Skulle jag bara klara att springa sju mil i det här fjälloppet så har jag ju inte förlorat för sju mil är också väldigt bra. Det här är ett sätt att tänka som tar bort pressen på mig själv.
– Jag känner varje dag att jag har lyckats. Jag kan vakna upp en lördagsmorgon och känna "fan vad bra jag mår!"
Du har gjort en lång resa?
– Ja, jag får nypa mig i armen ibland.
Tänker du på ditt gamla liv någon gång?
– Visst kan jag sakna någon av mina vänner. Men inget annat. Jag dricker inte en droppe längre. Jag vill inte helt enkelt, jag tränar ju varje dag dessutom och jag mår så mycket bättre utan alkohol.
Du kan vara säker på att många ser dig som en förebild i dag. Vad kan du säga till alla dom som lever ett liv likt det du levde, som vill ta sig ur men som inte tror att de kan?
– Jag vill säga att det finns ett annat liv. Det är bara du som väljer.