Ann-Margret bjuder på te med aprikossmak i vardagsrummet i parhuset hemma i Slaka. Altandörren står öppen och när ett litet barn börjar gråta på gården till förskolan som ligger på ganntomten reagerar hon direkt.
– Jag skulle vilja gå dit och trösta. Det har faktiskt hänt att jag har kilat över och kollat läget när jag hör att någon varit ledsen väldigt länge.
Det är sådan hon är, den nyblivna pensionären.
Omtänksam och med några uppmuntrande ord över till alla.
När dottern Anna började med gymnastik för drygt 20 år sedan och föreningen, som då hette Linköpings gymnastikförening, saknade ledare, ja då gick Ann-Margret en utbildning. Hon började med en grupp 4-åringar, men utbildade sig vidare och har under åren tränat alla åldrar och alla nivåer.
Hur är det med den egna karriären?
– Nej, nej! Jag kan inte ens göra en kullerbytta. Jag försökte ta mig upp på trampetten en gång men det gick inte. Då skrattade tjejerna gott men det bjuder jag så gärna på.
Ja, hon delar med sig av sig själv, Ann-Margret. Och just därför var det nog tur att hon inte blev politiker. Eller ”politikare” som hon själv säger.
– Jag hade nog engagerat mig så mycket att jag inte hade mått bra själv. Det värsta jag vet är när barn och ungdomar har det tufft.
Istället har hon gett i stort sett all sin tid till idrotten. Fem dagar i veckan, minst tre timmar varje gång, och därtill tävlingar runt om i Sverige.
– Jag har bott en och annan natt på luftmadrass i skolor, säger hon på skön skånska. Det har gått bra, det är så härligt att vara med tjejerna. Det blir alltid kaos på något sätt. Tänk alla tågresor när vi har suttit med stora trampetter i knäet. Och jag minns särskilt en gång när tåget skulle gå och bara halva gänget var med. Resten var ute och köpte glass...
Hon skrattar gott.
Det är glädjen med gymnastiken som hon värdesätter allra högst.
– Barnen och ungdomarna ger så mycket tillbaka. De är helt underbara. Glada, positiva, ärliga och säger vad de tycker, det gillar jag.
Saknar du dem?
– Jaa. Jag har inte vågat hälsa på än. Jag får nog vänta ett tag, annars blir jag fast.
Lika viktig som källa till glädje och energi, lika viktig har gymnastiken varit som terapi för Ann-Margret.
För fyra år sedan tog tillvaron en mycket oväntad vändning när sonen Johan valde att ta sitt liv.
– Han bodde i Stockholm. Vi hade god kontakt, men så en helg kände jag på mig att något inte var som det skulle. Jag sökte honom på telefon men han svarade inte. Till slut läste jag på Facebook för att se om han var ute på något särskilt och då hade hans kompisar börjat skriva om att han var död. Det var fruktansvärt, säger hon.
Ann-Margret var borta från gymnastikträningen ett tag, men ganska snart började hon gå dit igen.
– När jag väl var i gymnastiksalen kunde jag tänka på något annat en stund. Det blev ett sätt att skingra alla jobbiga tankar, säger hon.
”Gråis” ropar från köket. Han är en blyertsgrå, långhårig blandraskatt som är så blyg att han helst håller sig undan. Samtidigt vill han ha koll på matte.
– Jag är ju här, ropar Ann-Margret och han vågar sig på att slå en lov kring soffan.
Det är just bristen på tid för familj och vänner som till slut fick Ann-Margret att bestämma sig för att gå i pension även från gymnastiken.
– Jag var ju alltid låst, säger hon. Det är så mycket jag vill göra. Hälsa på släkten till exempel, det har jag ju aldrig tid med.
Den sköna skånska dialekten kommer från Ängelholm där Ann-Margret har sina rötter.
– Jag saknar havet, men annars trivs jag väldigt bra i Linköping. Nu när jag är ledig kan jag ju åka och hälsa på släkten ofta. Dessutom har jag en dotter och ett barnbarn i Stockholm och en son i Frankrike. Jag längtar efter dem också.
Mickaela tittar in och hälsar. Hon är barnbarn till Ann-Margrets bror och bor i Slaka medan hon går hockeyskolan i Linköping. I hushållet finns också Mark, barnbarn till Ann-Margret.
– Det är mysigt att pyssla om dem. Och hockeyn är lite av en ny värld för mig. Jag var faktiskt på föräldramöte i klubben häromkvällen.
Räkna med att Ann-Margret snart har ett nytt ideellt uppdrag.
Hon skrattar. Igen.
Vad driver dig?
– Jag vill vara överallt. Egentligen engagerar jag mig för mycket, jag vet det.
Det är tur att du är pensionär, va?
– Ja, verkligen!