Jag är inte personen som brukar tvinga mig uppe om nätterna för att kunna se matcherna i NHL. Av någon anledning fick jag ett ryck för någon dag sedan och såg den första matchen i Stanley Cup-finalen. (Ja, jag ställde även klockan till den andra finalmatchen – men tröttheten tog över den gången). När jag satt där smått groggy under tisdagsmorgonen började jag analysera skillnaderna mellan SHL och NHL. Den absolut största skillnaden är såklart farten och att i princip varje misstag straffar sig hårt. Kvalitén på spelarna var och en för sig går inte heller att skämta bort och ligan är den bästa i världen av en anledning.

Det jag dock stör mig på är att SHL får oförtjänt mycket negativ kritik när det gäller kvalitén på serien. Såklart är NHL snabbare, bättre, explosivare och lägstanivån är otroligt hög. Men för att en serie är bäst betyder det inte automatiskt att en serie som är sämre är dålig.

I LHC:s utkast över den nya femårsplanen finns det en ny faktor med. Tidigare har klubben jobbat mot målet att 100 barn ska börja spela hockey varje år, tio egna ungdomar ska komma in på hockeygymnasiet och en spelare ska teckna ett rookie-kontrakt för A-laget varje år. Men i utkastet har en ny faktor kommit med: att en spelare från SHL-laget ska gå över till NHL varje år. Det är absolut en punkt i målsättningen som jag ser som ett steg i rätt riktning.

Jag ser SHL mer och mer som en serie där talanger ska kunna utvecklas för att sedan kunna gå över till NHL utan några större svårigheter. I SHL ska misstag få göras och spelarna ska ha rätt att lära sig av dem. En blandning av spelare som inte riktigt platsat i NHL, som tidigare varit i NHL och nu kan leda de yngre samt unga talanger på väg upp är ett vinnande koncept. Det gör inte den svenska högstaligan till en dålig serie – utan snarare till en intressant serie där man får se nya stjärnor blomma ut. Och om man istället vill se världens toppspelare fightas – då får man helt enkelt sitta upp på nätterna utan att gnälla. Så enkelt är det.