Ena stunden regnade det och nästa sken solen som om den inte gjort annat. Det var en av de första dagarna som det svenska U21-landslaget samlades på Olympia i Helsingborg och jag var där för att följa uppladdningen inför EM-slutspelet.
Det var leenden och skratt blandat med en känsla av allvar – och mitt i allt fanns också frågorna där.
Kunde det här laget upprepa bragden från 2015?
Och inte minst, förtjänade det nya laget ens den pressen över huvud taget?
För att göra det enkelt för oss; svaret på den sista frågan var förstås nej redan då och svaret på den första blev det.
Segern: De gula läktarna
Håkan Ericson hade ingen enkel start på sin tid som svensk U21-förbundskapten där han klev in 2011, men sakta men säkert hittade han rätt, utvecklade spelet och fotbollen och vann förtroenden.
2015 blev höjdpunkten.
Det EM-guldet måste vara en av de mest oväntade svenska mästerskapsframgångarna någonsin, må vara att det inte handlar om A-landslagsnivå. Den fotbollsfebern det förde med sig smittade även av sig i år, där läktarna färgades gula i alla Sveriges matcher.
Det finns en seger i det också, även om det inte blev en enda på planen i den här turneringen.
Där hade man inte samma medgång. Efter ett fantastiskt kval och två och ett halvt år utan förlust i tävlingsmatcher (!) slutade allt med en rejäl utspelning i Lublin. Det är ju egentligen inte så slut på starka generationers sista kapitel ska skrivas (några fortsätter i det nya U21), men det är inte alltid man kan styra sådant.
0–3 mot Slovakien var inte bra.
Inte alls faktiskt. Man kan inte, och ska inte, inte försöka sig på några förskönande omskrivningar av det.
Sverige såg trött och slitet ut. Kom fel från början, hamnade i underläge och kunde inte reparera det. Håkan Ericsons tre byten i startelvan fick inte den effekt han önskade. Sverige var inte nära.
Nu får de svenska spelarna fira midsommar som utslagna och det var inte direkt det man hade hoppats på där på Olympia för ett par veckor sedan.
Ett tungt mästerskap där man aldrig riktigt hittade det rätta flytet, men inget som ska förstöra bilden av vägen fram hit.
Den har nämligen varit fantastiskt bra.
Högsta betyget
Håkan Ericson ville inte säga hur hans framtid ser ut nu, när han gjort sin sista match som U21-förbundskapten. Han vet det förmodligen inte ens själv än, men för egen del hoppas jag att han fortsätter inom fotbollen på något sätt.
Jag har alltid gillat Håkan som person.
Alltid rak och ärlig. Tydlig.
Det han uträttat i Svenska Fotbollförbundets tjänst går det inte att ge annat än det högsta betyget för.
Till sitt sista uppdrag hade han tagit ut sex spelare med koppling till Norrköping. En dryg fjärdedel av truppen alltså, vilket nog blir svårslaget i framtiden.
Linus Wahlqvist fick en tuff start på turneringen med straffmissen mot England. Han glimtade till stundtals, men kom inte upp i hela den potential vi vet att han har under EM.
Filip Dagerstål var en av planens bästa mot England, hade det tyngre mot Polen där han orsakade straffen och förpassades till bänken mot Slovakien. Totalt sett ett klart godkänt mästerskap av honom.
Niclas Eliasson fick en halvlek i det tuffaste läget. Med facit i handen borde han kanske ha spelat mer med tanke på formen han kom till EM med.
Mujo Tankovic fick också begränsad speltid, medan Kristoffer Olsson fick mycket förtroende men också var lite för ojämn.
Bäst av Norrköpingsspelarna? Alexander Fransson som jag tycker gjort ett bra EM trots att han mestadels placerades på en ovan position på kanten.
Han var en av lagets allra bästa.
Till en ny magisk mästerskapssommar räckte det dock inte.