Den 7 september 2013. Enebys Julia Kastensson sätter dit 2–1 i den 76:e minuten på Kungsvalla. VGIF:s tjejer får i omklädningsrummet efteråt höra gästernas hurrarop eka genom väggarna.
Sedan dess har det inte hänt. I seriespel. LFC vann ju mötet i Danske bank cup i fjol. Men det kan man ju bortse från.
Men i seriespel så har alltså inte VGIF:s tjejer förlorat på två och ett halvt år. 38 seriematcher i rad utan förlust. Lägger vi till de två kvalmatcherna i höstas så står de alltså och knackar på dörren till division 1 med 40 matcher utan förlust i bagaget.
Det är en stor jäkla ryggsäck med vinnarmentalitet att komma inklampandes med det. Och de division 1-lag som mot förmodan skulle få för sig att det är en nykomling som tänker be om ursäkt för att de är där de är kommer nog få en överraskning.
Nu är jag inte idrottspsykolog på något vis. Men en sak är jag tämligen övertygad om.
Nämligen det att om du kliver av en fotbollsplan 40 gånger i rad utan att förlora. Ja, då skapas det en vinnarmentalitet som gör att du lyfts uppåt. Du tror stenhårt på laget.
Du blir inte orolig och börjar slå långbollar i panik om motståndaren skulle lyckas peta in en boll första fem. Du har fått inpräntat i det undermedvetna att det löser sig. När han i svart blåser i pipan så har det fixat sig. Vi kommer inte förlora.
Ja, nu vore det väl smått otroligt om VGIF inte skulle förlora den här säsongen heller. Så den där sviten kommer troligtvis brytas.
Men det jag menar är att VGIF de senaste åren lyckats skapa ett lag med en vinnarmentalitet som kan räcka långt även i division ett. Ja, den kanske inte räcker så långt så att de är med i toppen och slåss.
Men hålla sig kvar är jag helt övertygad om att de kommer göra. Och jag skulle nog inte bli speciellt förvånad om de kommer på den övre halvan heller.
De senaste åren har jag slutat bli just förvånad när det gäller damfotbollsspelare från Vadstena.
För ska jag ge mig på att hitta en förklaring till VGIF:s utveckling från ett glatt gäng tjejer i division 3 till att nu stå redo för spel i division 1. Ja, då är det omöjligt att göra det utan att nämna Stina Blackstenius.
Det var med henne det började på något vis. Även om hon själv aldrig i sitt liv skulle hålla med mig. Men hon var inte ensam även om hon var den som var den stora talangen.
Samtidigt kom det fram ett helt gäng Vadstena-tjejer. Som både hade talang men framför allt viljan att bli så bra som de bara kan bli. Det kanske inte räcker till för att Pia Sundhage ska ringa varenda spelare som fostrats i VGIF de senaste åren.
Men det har räckt så långt att de har kunnat gå ut och spela 40 matcher i rad utan att behöva höra motståndarna hurra över segern.
Och det är baske mig inte illa det heller.
Så ni Vadstenabor. Pallra er iväg till Kungsvalla när tjejerna spelar.
För det har de gjort sig förtjänta av!