Ett heroiskt slitande Sverige var bara sekunder från bragdpoängen mot världsmästaren Tyskland, men den här sagan fick inget vackert eller värdigt slut.
Det blev vidrigt.
På mer än ett sätt.
Jimmy Durmaz utsträckta ben, Toni Kroos insida och ett par tyska ledares uppträdande satte punkt av en rysligt dramatiskt afton.
Att Reals Madrids stjärna visade med en vass frispark förbi Robin Olsen för 2–1 – i den sista av sista minuter – den här kvällen att vi aldrig kan skriva om historien mot Tyskland hur många gångar vi än försöker är väl en sak.
Att se två tyska ledare springa bort mot den svenska bänken och håna såväl förbundskapten Janne Andersson och de blågula efter slutsignalen var under all kritik. Jag trodde aldrig jag skulle få se något liknande på den här nivån.
Särskilt inte av världens bästa landslag.
Janne Andersson kokade av ilska en bra bit efter slutsignalen. Jag förstår honom.
"Här fightas vi i 95 minuter och sedan ska man ta varandra i hand och gå vidare. Man uppträder inte så", sa Janne också på presskonferensen.
"Det här var den tyngsta avslutningen i min karriär, men vi lever och kan fortfarande gå vidare", sa han också innan han försvann tillbaka in under läktarna.
Han var lika förbannad fortfarande.
Väderleksrapporterna hotade med blixt och dunder från morgon till kväll, men solen sken mest hela dagen över svenska fans i Adler – tre mil söder om Sotji. Den ryska lyx- och semesterorten vid Svarta Havet svämmades över blågula fans, som fullkomligen tog över den olympiska parken och vårt underbara medaljtorg från vinter-OS 2014.
Det var till och med så den kaxiga Formel 1-banan, som står här året runt och ramar in såväl alla de olympiska arenorna, inte ens hängde med i svängarna.
Så började matchen.
Så kom tysken.
Julian Draxler sköt.
Jonas Hector sköt.
Vi hade inte ens spelat fem minuter, när Tyskland tryckte tillbaka ett darrigt, nästan lamslaget, Sverige ut på stranden mot bakom arenan.
Det var till och med obehagligt att se det.
"Det håller aldrig", står det i mina oläsliga anteckningar, när jag försökte summera den första halvleken, som fick en högintressant vändning i samma ögonblick Viktor Claesson hittade Marcus Berg med ett suveränt pass.
Berg blev så fri, men stördes i skottögonblicket av Jerome Boateng.
Sverige skrek på straff, domaren Szymon Marciniak friade och struntade av någon oförklaring anledning i VAR, men där och då började världsmästaren hacka, sucka och se allmänt frustrerade. Sverige kunde plötsligt andas igen, hålla i bollen och sakta, men säkert flytta upp sina positioner.
Toni Kross märkligt usla felpass, som var början till det blågula jublet, var där och då egentligen bilden av en mätt världsstjärna och ett ännu tröttare landslag.
Marcus Berg tackade för bollen, skickade vidare till Viktor Claesson, som hittade bollen till Ola Toivonen, som tog ner med bröstet och lobbade in ledningsmålet bakom Manuel Neuer.
Det var ta-mig-tusen ett magisk ögonblick.
När så Robin Olsen svarade för en vass räddning på Julian Draxlers skott, som ändrade riktning och fick se Thomas Müllers retur rulla lika sakta som nära utanför stolpen var fick Sverige med sig en rättvist ledning i halvtid.
Den kunde faktiskt har varit än större.
Sverige hade två gyllene chanser till före halvtid, men Viktor Claesson gjorde en sak för mycket vid sitt läge och Manuel Neuer svarade för en blixtrande räddning på Marcus Bergs nick.
Janne Andersson tog av sig kavajen och kavlade upp sina skjortärmar för en kamp hela vägen.
Marco Reus knäade in kvittering till 1–1 bara några minuter in i den andra halvleken, vilket var starten på en makalös tysk press för sin överlevnad i hela VM-slutspelet.
De surrade runt och parkerade stundtals i straffområdet, där Julian Brandt träffade stolpen och Robin Olsen räddade en tung nick av Mario Gomez.
Det höll till de sista förbannande sekunder den här kvällen, när avgörandet kom och tog gruppen till en sällsynt intressant avslutning på onsdag kvällen. Sverige har fortfarande chansen att gå vidare, men hur – och kan man – resa sig av den här sena, sena smällen.