Borens IK jublade i guldhattar hösten 2021 efter avancemanget till division 1. Det skulle behövas lite mer av sånt i den lokala idrotten.
Sett till det nu avslutade OS i Paris är det damerna som är bäst i vårt idrottsliv i Motala-Vadstena. Nina Koppang fick genombrott i handbollen och Maja Nilsson och Stina Blackstenius kunde också varit där. Det var inte långt ifrån i alla fall.
Det finns damer som är bra och som lyckas.
Men lokalt på plats i våra kommuner kunde det vara bättre, något som samlar oss på arenorna här. Som får oss att snacka damidrott och dess möjligheter. Som får bygden att sluta upp.
VHF gick upp, men tackade nej till handbollstvåan. Synd förstås, med tanke på hur få matcher och lite hetta det varit i trean. Men klubben och laget vet bäst hur det här med satsning ska hanteras. Kanske ett annat år. Nu får VHF i alla fall en nyrenoverad hall att bli bättre i.
Jag tänker på damfotbollen och den bild ni ser från Borens IP här intill. Jubel, mycket folk där och tv-sändning på en avgörande match, och uppgång till en hög nivå som ettan. Det är bara tre år sedan.
När jag ser tjejerna på bilden tänker jag: Var tog alla vägen? Ja, några lade av, några gick till högre serier, och några till Mjölby. Nästan ingen är kvar nu när Boren i höst ska försöka hänga kvar i östgötatrean. Det känns lite deppigt att tänka på det.
Roligt då när Motala futsalklubb, som föll i ett kval till högsta serien så sent som i våras, nu aviserar fortsatt satsning i sin sport. Tidigare försäsong, fler matcher i bättre serie, och förstärkning på ledarsidan. Nyförvärv är också på väg. Det låter lite hoppfullt, för bra damidrott lokalt behövs det mer av.
