Det är ett antal veckor sedan som jag första gången hörde talas om att Linköpings FC letade i Norge för att hitta Kim Björkegrens ersättare. En svensk tränare verksam på andra sidan gränsen. Det fanns inte så många att välja bland, men det tog ända till i tisdags innan jag lyckades knäcka namnet Marcus Walfridson.
Marcus. . . vem?
Doldisen Björkegren ersätts med en ny doldis (åtminstone på svensk mark) och LFC väljer en otippad lösning för att leda laget in i framtiden. Ingen vill säga exakt när första kontakten togs, men vi kan slå fast att den togs rätt långt innan det blev klart att Björkegren skulle bort. Och även om Walfridson presenterades först på onsdagen har han under de senaste veckorna varit relativt aktiv i jobbet med att forma truppen till nästa säsong. Annars hade han knappast heller varit i London i helgen för att studera kommande motståndare. Den matchen snöade förresten bort, så vi får hoppas att fortsättningen blir roligare.
LÄS MER: "Ska spela fotboll i världsklass"
Ingen behöver ens komma på tanken att fundera på om han har utbildning och teoretisk kunskap nog för att leda mästarlaget, men frågan är hur snabbt han på kort tid tillräckligt hunnit sätta sig in i svensk damfotboll. Ska du även vara sportchef, och det ska han, blir det förstås ännu viktigare. En bra tränare behöver inte vara en bra sportchef. Och tvärtom. Att han inte har någon erfarenhet som damtränare kan vara ett bekymmer, men behöver absolut inte vara det. Människor är människor, fotboll är fotboll. Det handlar nog mest om personlighet.
När vi avslöjat tränarvalet hörde jag någon som beskrev honom som en blandning av Martin Sjögren och Anders Jacobsson. Det låter onekligen lovande och känns spännande. Walfridson ger ett riktigt bra och nyfiket första intryck, med moderna influenser och mycket annat än 4–4–2 och överlånga inlägg i sista tredjedelen i huvudet. Som meditation och utveckling av människor. Fotbollsmässigt har han haft mycket kontakt med frispråkiga nederländske demoncoachen Raymond Verheijen som mer än något annat påtalat den fysiologiska betydelsen och vikten av pulsering.
Efter Martin Sjögrens avhopp skrev vi att det var ett ”mission impossible” att komma efter och. . . ja, vad vi skriva nu?
Guld 2016.
Guld 2017.
2018?
Som Marcus Walfridson själv uttryckte det: ”Tittar du på resultaten kan det egentligen bara bli sämre. Om jag varit en otrygg människa hade jag inte tagit det.”
Om du i stället tittar på den trupp som finns nu och vad som förväntas komma in kan det så klart bli guld igen. För LFC blir det också viktigt att det nu kan bli kontinuitet på tränarsidan. Vi får inte sitta här om ett år och skriva om en ny tränare igen. Ett tålmodigt arbete av Sjögren & Co är och var en förklaring till den storhetstid som klubben nu upplever. Kontinuitet är en framgångsfaktor och blir ännu mer betydelsefullt när spelare kommer och går och till slut bara Emma Lennartsson består.
Det har varit många tunga tapp under de senaste åren och spelare som Kristine Minde, Claudia Neto (framförallt inte hon) och Jonna Andersson blir inte lätta att ersätta. Men redan nuvarande trupp kan räcka för att slåss i allsvenska toppen.
Bättre än så är inte allsvenskan.
Däremot är det inget som räcker för att på allvar slåss med de största i Champions league.
Så bra är inte LFC.
Marcus Walfridsons första och på sitt sätt största uppgift blir att på ett par månader bygga ett lag för att matcha Manchester City redan i slutet av mars. För att kunna göra det på sikt är LFC:s allra största utmaning att stärka en ständigt plågad ekonomi.