Ni kanske inte tror det, men för många år och kilo sedan var jag elitidrottsman. Kanske inte speltekniskt i min sport badminton, men träningsmängdsmässigt var jag absolut det några år på 1980-talet. Jag tränade otroligt hårt där och hade ett enormt driv att ta ut allt ur mig själv. Det var innan jag fångades av sportjournalistiken.
Nåväl, då på min elit-tid fick man lära sig vissa visdomar. Bland annat skulle man veta att när man trodde man var helt slut, då hade man egentligen 30 procents ork kvar. Man orkade alltid lite till.
Nu ett sportjournalistliv senare är jag i gång med klassikern. Jag är i gång och försöker i alla fall. Mest för nyfikenhet och för att veta vad det är jag skriver om när jag intervjuar alla hjältar som gör klassikern. Jag gör det också för att få nya vinklar journalistiskt, inifrån.
Som glad motionär tänker jag då ge rådet tvärtemot det jag fick höra från 80-talets värstingträning. Jag säger och jag lever efter: Träna lite mindre och lite kortare. Sluta när ni fortfarande har orken kvar.
Mitt råd gäller nu när många börjar dra ut på cykel och i löprundor. Det är så lätt att bara köra på, för att sedan ligga med värkande ben på natten, blå naglar på stortårna och ont lite här och var. Det är de smärtorna som så lätt får oss att hamna i soffan igen. En fallgrop som kan få oss alla att tappa motivationen.
Så om ni undrar varför jag kör kort och långsamt, det är ren tillvänjning och en första grund till det tuffa som kommer senare.