Två matcher spelade – och inte en enda poäng in på kontot för det lag som inte bara av undertecknad tippats att vara med rätt högt upp i tabellen. Det är förstås alarmerande, även om de inledande matcherna inte behöver säga så mycket om hur det här ska sluta.
Det började likadant i fjol, men slutade ändå rätt okej.
Men är det något som borde oroa så är det stressen och frustrationen som rätt tydligt syntes på Kopparvallen. Man kan tycka att domarnivån svajade rejält, och det gjorde den, men nu har ÅFF på två matcher dragit på sig dubbla utvisningar och det säger en del det också. Högre förväntningar och krav efter starka 2016, storstryk i premiären och ett motstånd som bör besegras på hemmaplan – sammantaget blev det ett ok för tungt att bära.
Det var åtminstone så det såg ut.
Med Ammar Ahmed borta och Fredrik Holster på skadelistan saknas viktig konstruktivitet på mitten och då blir det ännu viktigare att hitta fram längs kanterna. Det betyder i sin tur att Simon Helgs kreativa fötter måste involveras så mycket det bara är möjligt.
Annars blir det för temposvagt, lättläst och stationärt.
Där måste Roar Hansen, tränaren, hitta en lösning på problematiken. Mer fart och mer spring i benen behövs.
Av taktiska skäl placerades nu Björn Westerblad till höger på mittfältet och. . . ja, slår du upp ordet yttermittfältare är inte direkt ”Björn Westerblad” det första namn som dyker upp i sammanhanget. Snarare tvärtom. Defensivt fungerar det bra, men åt andra hållet händer inte mycket. Och det går inte heller att kräva. Skickar du in Sigvard Marjasin på en basketplan kan du inte förvänta dig att han ska plocka en massa returer.
Sen förstod jag inte riktigt heller varför Emil Bellander byttes ut. Hans storlek och huvudspel hade behövts i kvitteringsjakten.