Det är tre kilometer öppet vatten-simning och det är något man som motionär klarar av på mellan en timme och en och en halv. Som flanör-idrottare höll jag mig i överkant av den tidsramen med mitt bröstsim från småskolan. Mina barn på tolv och 14 år var med i samma startgrupp över full distans och det var en krydda att göra det tillsammans. De tränar vattenpolo och det märktes, de hade varit i mål ett bra tag när jag stapplade upp på målbygget.
Det var segt de sista 500 meterna, det får jag tillstå, även om jag aldrig var nära att bryta, men jag tittade rakt fram och sökte ingen ögonkontakt med alla säkerhetsfunktionärer längs den långa bryggan. För tänk om de såg något blått i mitt ansikte och ville ta mig av banan? Nej, det ville jag inte, och jag tror jag hade normal färg också. Så kallt var det inte, 18,8 grader anses varmt i väster-Dalarnas älvar.
Det var annat när Motalas Gusten Eriksson en gång vann hela kalaset i en vattentemperatur på 14 grader. Då fick loppet kortas ned. Den anekdoten berättade MSS-tränaren Marcus Wernström när vi pratade litegrann i Öje utanför Malung där vi delade hotell. Wernström var på plats för första gången i sitt simliv, för att se festen i Vansbro, och han fick också coacha fram sina Motala-ungdomar till bra resultat på förmiddagen.
På eftermiddagen var det min och mina barns tur och det var en härlig tur ändå med ömsom regn och sol. Musik också i form av dalafioler på en flotte och vid udden vid loppets enda depå sjöng två trubadurer Tommy Nilssons "Öppna din dörr". Som flanör stannade jag förstås i depån och tog en kaffe nere i vattnet, jag märkte att jag var för trött i armarna för att hiva upp mig på den bänk under ytan som fanns. Där hade jag som långsam upplevelse-idrottare gärna haft mobilen med mig. En saknad att inte kunna ta vimmelbilder under resan, som i cyklingen.
När jag rundat udden efter två kilometer i Vanån kom kommentaren från en funktionär som jag bär med mig: "Välkommen till Västerdalälven, lite kallare i vattnet och motströms, men det får man ta".
Det känns nästan regisserat i Vansbro, att simmarna får glida medströms två tredjedelar och så rinner vattnet åt andra hållet när man tror att man snart är hemma. Den sista kilometern känns som Vansbros svar på Vätternrundans Dalbybackar.
Jag gillade både publikstöd och musik längs den sista jobbiga tredjedelen, med bra låtar av The Ark och The Hooters. Det blir en sorts kommunikation och det hjälper till att man gör motionsloppet ihop med massor av andra, men i simning är det ändå en brist i det sociala jämfört med cykling. Det är ens egna tankar och vattnet man har att umgås med i Vansbros älvar.
Dock går det bra att vara social före och efter och jag gillar att få veta saker om en ny bygd som man besöker. Att timmer och sågar är stort och att loppet i vattnet föddes efter en svunnen flottartradition. Vansbro har ett fint stationshus, men inga persontåg längre, bara timmertåg. Vansbro har också lysande musiker som Björn Skifs och Svenne Rubins, och fostrat idrottare som Gunde Svan, Kenneth Eriksson i rally och NHL-hockeymålisen Per Brandser.
Vansbro har 6 000-7 000 invånare, men en simvecka kommer 9 000 till orten. Nedgången efter pandemin är ungefär som för Motalas cykelfest procentuellt sett, men det är fortfarande stort och livsviktigt för bygden. Sånt tänkte jag på när jag gled fram i det svarta vattnet.