En säsong de senaste åren har Motalas bästa damlag i största sporten agerat så som jag har tjatat om. En vinna till varje pris-säsong 2021 som slutade i seriefinal, tv-sändning, guldhattar och uppflyttning till division 1.
Det var uppfriskande bra och oväntat från Borens IK:s håll.
I efterhand är arkitekten bakom framgången, Marcus Egnell, dock självkritisk och ångrar sig. Boren borde ha gjort som Boren alltid har gjort, tävlingsinstinkten då var det som indirekt bäddade för raset ned i lägsta serien, när nu satsningen inte var underbyggd.
Ni kunde läsa Egnells eftertänksamhet om Borenraset i MVT härom dagen.
Egnells ärlighet hedrar honom, men jag fäller en tår över det. Tillsammans med dagens Borenledare representerar han en idealistisk syn på sporten och på föreningslivet. Som är fin och vacker, men som tyvärr inte hör ihop med ansvar för stans bästa lag i den största sporten.
I den rollen Borens damlag har krävs något bättre, mer modernt. Det måste finnas fler som jobbar, fler som jobbar offensivt och det behöver erbjudas saker till spelarna som ska vara med.
Se bara på MFK:s satsning på högsta futsalserien. MFK pratar med samma spelare som Boren, men pratar på ett annat sätt, erbjuder saker, och får också helt andra svar.
Jag har skrivit det förut, men det bästa för Motalas damfotboll är om Maif med övriga klubbars stöd startar ett A-lag i dam. Sedan kan Boren nöja sig med bredd och ungdom, under Maif. Så är det i Linköping och Norrköping. Vet att Boren avfärdar idén, vill inte baka Maifs kaka, men i min önskevärld är den lösningen den bästa. Då blir även damer erbjudna saker i Motalas fotboll.