Jag har ett slags ambivalent förhållande till Pia Sundhage. Så lika bra att ta det direkt: inte någon har under en herrans massa år varit en lika stark motor och gjort lika mycket i damfotbollens tjänst. Som spelare, som marknadsförare, som inspiratör och därför önskar jag henne en gyllene avslutningsshow.
Som förbundskapten?
Nja.
Där är jag inte lika övertygad.
Men låt oss återkomma till det.
Nu kan 57-åringen från Ulricehamn, som till en början kallade sig själv för Pelle för att få vara med och spela fotboll, tre matcher kvar som svensk förbundskapten. Eller två. Eller bara en.
Det enda vi med säkerhet vet när vi sitter i ett rum på De Vijverberg i lilla Doetinchem, förmodligen mest känt för att här finns Villa Bouchina som användes som uppsamlingsläger under andra världskriget, är att Sverige spelar EM-kvartsfinal mot ett hemmadopat Nederländerna.
Vi får börja där.
Men gör svenska laget ett lika bra jobb i lördagens match som förbundskaptenen gjorde med sina svar på fredagens presskonferens så kan det här bli kul.
Nederländerna har en startelva av hög klass, som vill forsa fram längs kanterna och som älskar när det bjuds på öppna ytor. Så det gäller att inte göra det. Det snackas mycket om anfallstrion med supersnabba Shanice van de Sanden på ena kanten, med sköna liraren Lieke Martens på den andra och med hon som jag har så svårt att lära mig namnet på i mitten (Vivianne Miedema). Men ett tips: håll också koll på Sherid Spitse som styr spelet och kan mycket mer än att göra mål från elva meter.
Det starka och uppoffrande försvarsspelet gav ett OS-silver förra sommaren och jag inbillar mig att vi bör ta en liknande väg den här gången. Med Hedvig Lindahl i målet går det alldeles utmärkt att vinna på straffar även i EM.
Det viktiga är att vinna. Det viktiga är inte hur du gör det.
Jag hade legat lågt för att stå emot en förväntad anstormning, inte bjuda på utrymme bakom backlinjen och lita på fysiken och tålamodet. Men det får inte bli för passivt för vi vet att Sundhages gäng inte vänt ett underläge på över två år.
När nu EM börjar på riktigt är det också början på slutet för Pia Sundhage. Handlar det om vänster-Pia, som aldrig tvekat att stå på barrikaderna eller hymlat med sin politiska hemvist, känns det på sitt sätt ganska naturligt att travestera Internationalen och det som ofta sjungs på arbetarrörelsens stora dag:
”Upp till kamp emot lagen
Sista striden det är”
Jag har ofta tyckt att hon varit taktiskt naiv och ostrukturerad. Att det inte alltid funnits så mycket bakom alla ord. Det har under de här åren muttrats en del i fotbolls-Sverige och kaptenen har misslyckats i relationen med klubbarna. Det blåste friskt efter VM-missen 2015, men jag upplever som att någonting ändå har hänt efter det. Sundhage har blivit bättre på att hantera en trupp och på att ta hjälp av spelarna med hur det ska spelas.
Men nu är vi snart i mål, Peter Gerhardsson står beredd att ta över, och slutbetyget avgörs vad som händer under närmaste veckan. Hemma-EM var på många sätt en känslostormande upplevelse, men resultatmässigt inte ett dugg mer än vad som kunde krävas, i Kanada-VM gick vi fullständigt vilse och i OS tog en taktisk blixtrockad mot hennes tidigare övertygelse oss nästan hela vägen till supersuccé.
Mitt första riktiga minne av Pia Sundhage var på Folkungavallen i Linköping, där Sverige vann mot Italien och hon dominerade stort. Jag och en kompis stod långt ned på gamla ståplatsläktaren och såg hur stjärnan avgjorde i målet mot Hamngatan. Några månader senare var det leråkern i Luton när Sverige tog guld och gissa vem som satte det historiska straffmålet i gyttjepölen?
EM då var något helt annat än vad EM är nu. Tiderna förändras. Eller om ni så vill: ”The times they are a-changin’”, som både Bob Dylan och Pia Sundhage hade uttryckt det.