Jag har cyklat i ett år nu och inser vad jag har framför mig när jag ska försöka göra min Vätternrundan. Inför 31,5 mil förbereder jag mig fysiskt och jag vet att det kommer att krävas härdade och vana ben, tålamod och det som brukar kallas "pannben". Att uthärda något smärtsamt en längre tid. Att göra det kroppen kanske inte helst vill.
Men jag inser att jag måste förbereda mig mentalt på fler sätt, se till att inte irritera mig. Som flanörcyklist vill jag starta där vid halv åtta-tiden på kvällen och så tar resan till eftermiddag. Undrar hur många snabbare cyklister som kommer att köra om mig. Undrar hur många armbågar och svordomar jag får om jag inte balanserar på vägkanten. Undrar om jag tar mig runt sjön utan att bli förbannad.
Hasse Ström älskar Vätternrundan. Han har varit med från starten, sett miraklet utvecklas till en stöttepelare för hela bygden. Han har gjort rundan inifrån och ut. Men han ger ingen smickrande bild av "kriget" som utvecklats mellan upprätta motionärer och "tävlande".
Jag har i vår hört många skräckhistorier om hur illa bilister kan bete sig på vägen, mot cyklister. Jag hoppas det inte stämmer. Samtidigt hör jag talas om snabba cyklisters bristande attityd till långsammare. Jag hoppas att jag i sommar inte får några egna exempel att basunera ut. Min känsla är att snabba hälsar sämre, men det kan vara en illusion eftersom man knappt hinner uppfatta dem när de svischar förbi.