Ja, osäkerheten är stor i idrotts-Sverige just nu sedan regeringens besked kom på torsdagen. Publikrestriktionerna lättas inte, utan ligger fast på 50 personer, och inget klart besked kommer heller om undantag för motionsarrangemangen.
Det är bestörtning bland både stora och små idrottsföreningar och jag kan förstå det. Särskilt med tanke på orättvisan i att vissa sektioner av samhället stängs ned hårdare än andra i kampen för begränsning av smittspridning.
Tävlingsidrotten får nu hitta sina nödlösningar och hitta sina sätt att övervintra i krisen som uppenbart kommer hålla på en bra bit in i 2021 också.
Vi motionärer då? Hur ska vi göra? Bara lägga ned träningen? Vänta ut stormen hemma i tv-soffan? Sänka våra ambitioner när våra mål för träningen hotas och ställs in? Ska vi ta en paus i våra träningsdagböcker?
Mitt svar på alla frågor: Nej, självklart inte.
Visst är min klassiker 2021 en viktig morot och tändvätska för mitt slit, men det är inte därför jag har börjat träna. Jag har lagt om mitt liv till mer aktivitet för att jag ska förbättra mig i livet i allmänhet. För att få en bättre fritid, bli en bättre pappa och orka med det hektiska livet som sportjournalist. För att bygga upp mer energi till att kunna leva så som jag vill. Min träning jag påbörjat nu är ett schema livet ut, hoppas jag.
Sedan blir klassikern förstås ett viktigt bevis för mig själv att jag ändrat om livspusslet. Jag ska köra den med vimlet omkring mig. Om det så blir 2022 i stället. I så fall kör jag hemma-variant nästa år som uppvärmning.
I snart fem månader har jag kört min grundträning. Padel, simning, cykling, löpning och framför allt har jag ställt bilen så ofta jag kan. Cykeln till att handla och till jobbet tror jag betyder en del i längden. Min taktik har den röda tråden att träna ofta, men att aldrig ta ut mig fullständigt. För att behålla den goda känslan.
Nu börjar en ny period också, inför skidåkning. Det betyder stavlöpning i backe, bålövningar framför teven och att skaffa en sådan snodd att dra i för att stärka armarna.
Jag har ingen aning om hur och om Vasaloppet blir av i mars, mitt nästa mål, men det får mig som sagt inte att tappa sugen. Jag tror att träning i sig är ett bra sätt att hantera krisen, att få utlopp för en eventuell frustration genom svett och endorfiner.
Som jag brukar säga: Fortsätter man bara framåt så ljusnar det förr eller senare.