Det är ingen tvekan om att vi nu efter sommaren befinner oss i något sorts limbo. Hur blir det med pandemin och coronakrisen? Pågår den ett par år som världshälsoorganisationen påstår? Lättar det först 2022? Ljusnar det lite på vägen dit? Eller vill det inte ljusna alls? Vågar vi i samhället låta det ljusna?
Det är bara att konstatera att mycket av det som var roligt i den gamla världen som fanns före mars i år är borta just nu. Frågan är när det kommer tillbaka, sånt som stora idrottsfester, mässor, konserter och det tillhörande obegränsade resandet. Saker vi tidigare tog för givna har bara upphört, satta på paus med oklart datum för återstart.
När man i veckan följt debatten kring upphävande av den orättvisa 50-personersregeln förstår man att det blir både segt och svårt att hitta tillbaka till den gamla vimmelvärld som vi är så många som saknar.
Folkhälsomyndigheten tvekar och ger motvilligt ett förslag på att gå upp på 500 personer. Men i så fall bara för ordnade event med sittande publik på numrerade platser. Reaktionen från idrotten till förslaget är tveksamt, lite positivt till en dörr på glänt men samtidigt negativt kring att 500 fortfarande omöjliggör de stora matcherna hos de stora klubbarna.
Samtidigt nämns inget om lättnader för de viktiga motionsloppen och ovanpå det kom polisen på fredagen med skepsis till att ordningsmakten klarar att hålla koll på fler än 50 personer för en sammankomst.
Sett till våra lokala idrottslag i Motala är det positivt om det blir 500. Löser mycket för både Piraterna, Solfjädern, Maif och IFK Motala. Men samtidigt, speedwayligan är nästan slut när det införs, hur blir det med bandyns serie när Villa-Lidköping som exempel inte kan göra sina arrangemang som vanligt? Allt är en helhet och den blir svår att få ihop på många håll.
Själv är jag orolig för klassikerloppen 2021. Hinner det lätta så att Vasaloppet går i mål i Mora och Vätternrundan i Motala? Och så vidare. Eller får vi kämpa på hemmaplan hela nästa år? Allt känns satt på spel.
För att skingra tankarna och lätta på oron kan vi som blickar mot en klassiker bara göra en sak, hålla i gång träningen. Jag har i tre sommarmånader nu tränat i snitt varannan dag med löpning, simning och cykling. Grunden är lagd och snart plockar jag fram stavarna. Jag håller tummarna för att jag får starta i Sälen där i mars, mitt första riktiga skidvimmel.