Piraterna är tillbaka i elitserien. Det blev bara ett år på den allsvenska bakgården, vilket på alla sätt och vis var viktigt. Inte minst med tanke på att hålla intresse-grytan kokande.
De har ju vant sig vid ett lag i den högsta serien, Motalaborna. Piraterna gick upp 2004, och kom sist efter en mardrömssäsong med blott en seger på 18 matcher. Den kom hemma mot Vargarna i östgötaderbyt. Bäst i laget var Niklas Klingberg som tog full pott. Även Grzegorz Walasek, Stefan Andersson (Skill) och en ung Kenneth Bjerre var framträdande. Jag måste även nämna att självaste Stefan Ekberg fanns med i startsjuan.
Piraterna hängde kvar i elitserien tack vare att allsvenska segraren Örnarna tackade nej till sin plats efter att ha besegrat Team Dalakraft i finalen som var Masarnas farmarklubb och av förklarliga skäl inte var elitserie-preparerade.
Den där livlinan blev starten på en fantastisk era för Piraterna.
Ryan Sullivan har briljerat på Dunteberget, Rafal Dobrucki har varit lång och ståtlig, Piotr Pawlicki har kommit fram som en ung och snabb virvelvind och Greg Hancock har till och med sprungit mot Nicki Pedersen för att slänga sig över dansken i raseri över att ha blivit nedkörd i ett heat.
Allt detta.
Mycket mer.
Kryddat med två SM-guld.
Piraterna är mer än välkomna tillbaka till de fina salongerna.
Vi närmar oss seriepremiären. Nästa vecka går tejpen upp. Det snackas om slutspel kring Piraterna. Jag köper det, något annat mål vore konstigt då sex av nio lag går dit och det inte går att åka ur på sportsliga grunder.
Är det då rimligt för det här piratlaget att gå till slutspel?
Inte om du frågar mig.
Fredrik Staaf och Jerry Bengtsson har fått ihop ett bra lag sett till förutsättningarna. Men bra räcker inte för att gå till kvartsfinal i den här knalltuffa ligan. Du måste vara väldigt bra.
I det facket placerar jag inte Piraterna just nu.
Så här snurrar tankarna i mitt huvud:
Niels-Kristian Iversen är ett supernyförvärv. Hans senaste säsong i Motala vill väl alla helst glömma. Dansken kändes på nedgång ett tag, men efter en operation i fjol fick han bevisligen ordning på grejerna och avslutade 2018 starkt med ett SM-guld med Smederna som grädde på moset.
Iversen kommer att rada upp tvåsiffriga poängskördar i år.
Landsmannen Mikkel Michelsen är också en rekrytering att vara belåten med. Han har tagit små steg framåt i flera år och var fenomenal när Smederna vann finalen i höstas. Om utvecklingen fortsätter är Michelsen snart och nosar på GP-serien ordentligt.
Så långt allt bra för Piraterna. Det är emellertid nu mina frågetecken hopar sig.
Linus Sundström är en klockren värvning på flera sätt. Masen som nästan känns som en Motalabo är perfekt att få in inför återkomsten i elitserien. Sundström finns i piratfansens hjärtan. Men att han är mogen för en roll som heatledare i elitserien – vilket jag tror är tanken – ställer jag mig tveksam till.
Kai Huckenbeck har inte kört en meter i elitserien och kommer att få tugga en del grus. Pawel Przedpelski har varit överskattad i några år. Daniel och Jonas Davidsson bildar ett stabilt reservpar (konstigt om det inte är grundtanken) utan att skrämma slag på motståndet.
När jag stöter och blöter pirattruppen så landar jag i två distinkta slutsatser.
Daniel Kaczmarek blir den stora nyckelföraren. Kaczmarek vann polska juniormästerskapet i fjol före Lejonens Maksym Drabik och Västerviks Bartosz Smektala, båda JVM-mästare 2017 respektive 2018.
Det vittnar om en potential. Och Motalapubliken vet mer än de flesta att unga polacker kan blomma ut till något stort på "Duntis".
Alla som håller på Piraterna ska se fram emot elitserien.
Men räkna inte med slutspel.
Då är risken stor att ni blir besvikna – om nu inte klubben agerar och gör lite förändringar när det vankas transferfönster.
Känn också stolthet att ni har två förare från stan i startsjuan.
En raritet i den här sporten.