Framtiden är här – och Sverige är där. Nedanför mig sitter några kanadensiska spelare kvar på Parc des Princes gröna gräsmatta med händerna för ansiktet. Samtidigt jublar svenska spelare med svenska fans och om det nu finns segrar som är viktigare än andra så var det här just en sådan.
Man kan säga att det länge var en skräpmatch och offensivt var det ärligt talat inte mycket att skriva hem om. Men för en försvarsgillare som undertecknad fanns definitivt mycket att gilla. När inte spelet fungerar något vidare får hittas andra sätt att vinna. Strunt samma hur det ser ut. Jag älskar när alla sliter livet ur sig och gör vad som krävs för att skydda det egna målet. Det har också sin charm. I synnerhet om du vinner på det. Ungefär som i OS 2016, om ni minns.
Man kan säga att framspelning av Kosovare Asllani, mål av Stina Blackstenius och straffräddning av Hedvig Lindahl tog Sverige till VM-kvartsfinal i Rennes på lördag. Men mer än något annat var det karaktären som avgjorde det sköna dramat.
Nu finns fortfarande chansen att skapa en lång, skön och blågul VM-sommar, nu finns fortfarande chansen att nå OS i Tokyo nästa år och nu finns fortfarande chansen att uppnå förbundets smått aningslösa (?) budgetmål med medalj. Det sista har i och för sig Peter Gerhardsson, förbundskaptenen, aldrig brytt sig om, men ändå.
Oavsett hur det går mot Tyskland i kvartsfinalen (ni vet hur det brukar gå) kan den här turneringen inte längre bli ett svenskt misslyckande. Mer än någon annan match var det just den här som satte betyget.
Det var en rätt stark doft av 0–0 före avspark och första halvlek förstärkte det ytterligare. Det går inte med bästa vilja i världen påstå att det sprakade i den franska extremvärmen och stundtals kändes det mest som VM i inkast.
För mycket felpass, för mycket som var för omständligt och för mycket som gick för sakta.
Och inte minst: för lite som hände framåt.
Åt båda håll.
Chanser?
Inte en enda.
Efter paus hände desto mer.
Stina Blackstenius tappade tidigt bort vad som kunde ha blivit ett läge och fick sedan springa mest i tomma intet i en dryg halvlek. Men så kontringen med klockan på 55 minuter. Kosovare Asllani slet sig loss och hittade fram till en Blackstenius som uppoffrande vann duellen och spräckte nollan.
Det var ett LFC-samarbete av bästa märke som framkallade efterlängtat jubel.
Asllani hittade in i matchen, såg mycket rappare och blev mer delaktig, men så viftade hon till med handen och Kanada fick straff. Hedvig Lindahl gjorde det hon gjorde i OS för några år sedan, hon sträckte ut och svarade för en sällsynt vass parad vid ena stolpen.
Målvakten har fått en del oförtjänt skit genom åren, men jag håller henne högt och frågar ni nu är jag nog inte ensam om det.