Jag ska erkänna att jag inte trodde på någon poängchans för Motalalaget, även om IFK Arboga var en bottenfajt. Möjligtvis lite jämnare match än de målkalas i baken Fjädern drabbats av tidigare. Men förlust skulle det bli igen.
Jag hade inte planerat någon särskild känsloreaktion heller. Jag har pendlat mellan att tycka synd om laget, ifrågasätta klubbens värvningsjobb i sommar, och att be böner för laget att inte bli allt för nedslaget i skorna. Jag sade till någon senast att det mest spännande för Solfjädern kan bli om sviten på tio raka förluster från för tolv år sedan ska slås.
Nu vet vi, det blir inget nytt bottenrekord. Trots underlägen med 0-3, 5-6 och 6-8 fanns det uppenbart kraft kvar i det nya Fjäderlaget. Fredrik Ählströms lag reste sig på åtta och fick belöning för sitt springande och flitiga skjutande. Det är otroligt vad fort det går på det nya golvet i Motala sporthall och bortalagen får passa sig när Solfjädern har den här energin och positiva respektlösheten.
Det är bara en seger, och det är oavsett bottenstrid som lär vänta Solfjädern i vinter. Tro inget annat. Men det betyder så mycket att ändå på något vis ta sig in i matchen igen.
De närmaste två matcherna är östgötaderbyn hemma, mot Ledberg 18/10 och Åby 21/10, och vem vill inte se de matcherna nu? Dessutom kan en seger göra att klubben kanske får de där nytillskotten som önskas. För vem vill inte delta i det fnitter jag gick in i efter kvällens seger? Sånt smittar.