Det sade någonting när Motalalaget efter 6-13 i julmatchen mot Kalmarsund U inte ens samlades kring målet för den traditionella sammanfattningen. Nej, spelarna bara skingrades och laget såg ut att inte vilja vara tillsammans en sekund till. Tränaren Torbjörn "Totte" Johansson gick till och med undan efter slutsignalen för att inte råka säga fel saker efter utskåpningen. "Jag vill hålla mig lugn", erkände han efter sjunde raka förlusten i ettan.
William Larsson, stjärnan som jag i höstas kallade den mest lysande spelaren i Solfjädern sedan Johan Ragvald, ville inte heller säga mycket. Inte positivt i alla fall. "Ingen är bra, alla helt värdelösa. Vi var för dåliga allihopa. Det har blivit en ond spiral nu, men vi måste vända det på nåt sätt".
Jag vill inte hänga ut Larsson som sämre än någon annan, men han kanske symboliserar Fjäderns problem. I höstas hade han lyskraft, leende i sitt spel och nätta fötter. Nu sprang han på hälarna, otajmad och ansträngd. Hängde inte med, irriterad och skällandes. Jag var tvungen att fråga om han var skadad, men det var han inte.
Inte heller nya spelare som Joacim Risberg och Fredrik Nyman var tajmade, utan det lyste matchoträning om dem. Även om de lär bli nyttiga i kampen om nytt kontrakt som resten av säsongen måste handla om.
Nu får alla använda julveckan ifrån varandra till att rannsaka sig. Hur ska laget räddas kvar? Jag tror det krävs en glädje igen, både tillsammans och för spelet. Hur resa sig från krisen?