I Maifs hockeylag, som fick uppflyttningsjubla i Vårgårda i fredags, såg jag möjligheterna. Ett lag som kunde överraska. Mycket tack vare några spelare som varit med högre upp, men mest tack vare lagkänslan. När lag har bra sammanhållning så märks det. Lika väl som det inte går att dölja dålig stämning så är det uppenbart när lag trivs ihop.
Jag konstaterade före den här säsongen, och efter en premiärförlust, att Solfjädern kanske inte ens var bland de tio bästa lagen i Östergötland. Det var svårsmält för mig som minns när tränaren Mickael Stendahl och de andra vann kvalet i Åstorp 2008 och året efter utmanade Linköpings förstalag om bäst i länet.
Men jag har tänkt att ett nytt Fjädern, trots 200 mål i baken i fjol, ska få en chans att visa sig utifrån sin nivå. Inte utifrån var Motalas innebandy en gång var. Faktum är att jag överraskats av Solfjädern i vinter.
Det blev ingen serieseger, men det blev bättre än jag trott. Främst är det energin och gemenskapen som varit bra och sånt kommer man långt på. Ungdomlig entusiasm kan ge skrällar.
Om Maif hockey hade Schelin och Bothén så har Solfjädern 97:or som Simon Svensson och Anton Abrahamsson. Som varit på högre nivå. Dessutom vann Fjädern mot Onyx i ettan i fjol och Onyx är ingen omöjlighet att slå. De gick inte spikrakt genom sitt slutspel i Sörmland.
Sedan så tror jag faktiskt att Stendahl spelar i kvalet, mot sin egen utsago. Kanske inte från start, men ombytt för att kunna hoppa in. Det är ett verktyg som jag tycker laget ska använda.