Nu under coronakrisen är det inte mycket dramatik vi har att fängslas av. Inte kring matcher eller tävlingar. Nerven är liksom helt borta. Inte i en enda vrå går det att uppbåda spänning. Alla bara väntar på att den traditionella idrottstemperaturen ska pumpas upp, när det blir klartecken. När vården och omsorgen slipper sin dramatik och får lugn, då kan den "dåliga" pulsen bytas ut av höjt tempo i allas vår positiva idrott.
Dessvärre tror jag att starten dröjer. Jag är skeptisk till fotboll i juni, men vi kan ju hoppas.
Dramatiken omkring lag och idrottare försvinner dock inte i en coronakris. En snackis i veckan blev Solfjäderstadens adjö till Didrik Karlsson. Inte heller Hampus Karlsson fick vara kvar. Det var oväntat och märkligt. Det räcker med brödernas ytterst arga reaktion för att förstå det.
Samtidigt kanske det var oundvikligt. Vissa beslut är svåra att ta. Om man nu inte tycker att de passar in i truppen så har man full rätt att peta dem. Men när ingen är bekväm med det kan det bli "osnyggt" som Didrik själv kallade det. När det är locket på från nästan alla. Eller åtminstone svävande svar till anledningen.
Didrik Karlsson är en av de bästa spelarna i Motalainnebandyns historia. Sett till bidraget i den egna klubben. En kulturbärare som ibland stått kvar alena när alla andra spelare velat dra. Han har synts på reklamblad och ungdomsträningar och alltid varit tillgänglig, inte minst för pressen. Fick man inte tag på någon så svarade alltid Didrik.
Nu har han själv tränat hårt för att göra en bra säsong nästa år och alla vet att han sportsligt är tillräckligt bra för ettan. Han var redo. Med det anar man att petningen handlar om personliga relationer. Vilket jag tycker att man borde kunna överbrygga. Eller handlar det om Didriks låga lägstanivå, utbrotten han kan få både på träning och match? Där borde det kunna ställas ultimatum, bara att bänka honom om det händer för mycket.
Jag kan gilla att Solfjädern har förmåga att göra en sådan här obekväm petning. Det visar att det kommit in mer elittänk och då blir det sådana här situationer då och då. Men samtidigt skaffar man sig onödiga motståndare och fiender. Didrik Karlsson kan dyka upp i en motståndartröja i vinter och en krets kring honom kan sluta vara Solfjäder-supportrar. Det är där Fjädern måste fundera: Var det värt det?