Det går trender i allting. Jag tänker på OS i Salt Lake City 2002. Tre Kronor förlorade mot Vitryssland med 3–4 efter en rejäl målvaktstavla av Tommy Salo. Hela svenska hockeylaget hängdes ut som brottslingar med namn och bild i kvällstidningarna, efter att de "svikit sitt land". Internet hade kommit då, men inte sociala medier.
Jag undrar hur pressens hantering av nederlaget tagits emot skriftligt av folket om Facebook då hade funnits och spelat den roll som den gör nu. Hade laget och spelarna fått ännu mer skit av folket? Eller hade pressen fått kritiken och laget en massa hjärtan i motgångens stund?
Det beror förstås på vem du frågar, det finns alla sorter av människor som bevakar och följer sport, om det så är yrkesjournalister, hobbyskribenter, supportrar till ett särskilt lag, eller sportälskare i allmänhet.
I efterhand kan man nästan säga att det var pressen som stod för den hårdaste kritiken då. Det fanns liksom ingen annan som kunde sprida sin åsikt riktigt hårt. Det var sågningsmonopol hos journalisterna.
Nu efter Tysklandsmatchen i VM, när Jimmy Durmaz ensam utsågs till syndabock av många supportrar, såg jag ingen så kallad vanlig media som gjorde detsamma. Nej, nu var det media som i stället tyckte till om eller bevakade folkets sågning av spelaren. Plus då övriga folkets efterföljande hjärteflod till samme Durmaz.
Man tänker ju: Hade Tommy Salo fått alla dessa hjärtan 2002? Eller har Sveriges land trots allt snack om näthat blivit ett snällare land på 15 år? Är det trots allt det positiva, kärleken, som regerar på våra sociala medier och även i våra tidningar?
Ja, jag är nog beredd att säga det, hur förbannad jag än blev på mina vänner och bekanta som omdömeslöst hårt sågade Jimmy Durmaz efter Tysklandsmatchen.
Idrotten och samhället går ofta hand i hand och jag tycker att det ändå är det mjuka ledarskapet, den trygga stämningen i gruppen, som är på väg att ta över. Ute är så kallade "hårföner", utskällningar, auktoritärt och militäriskt ledarskap. Sågningarna jäms med fotknölarna, där ingenting ursäktas, är det någon som vill höra eller läsa det längre?
Nej, och inne tycker jag i stället är gruppens välbefinnande, att hjälpa och stötta varandra, att våga göra fel, och att välkomna det mjuka ledarskapet. Det ledarskap som bygger på allas ansvar att tillsammans på ett positivt sätt leda gruppen eller laget framåt.
Vi har sett det i landslaget nu på VM i Ryssland, hur människorna i och kring laget har stöttat varandra, tagit sig ur en svår situation och gått vidare som vinnare. Vi har också sett det i Motala AIF:s fotbollslag, där allting kunde raserats i bråket mellan Vladan Ladan och ledningen, men där laget ändå kommit ur det stärkt och som ett ännu bättre fotbollslag.
Det blir också spännande att se vad Per Gullbrands idéer, en del kopierade från Ingvar Kamprads Ikea-filosofi, kan göra med IFK Motalas bandylag.
Som någon sade: Den som aldrig misslyckas når heller aldrig någon riktig framgång.