Idrott, vad är det egentligen för något? För en del är det ett yrke, för andra ett sätt att leva. För de flesta är det dock ett fritidsintresse, en förströelse när tid finns över. En frivillig grej som man ger tid till för att det är roligt, en hobby som ger livskvalitet.
Idrottens egen devis, det som pumpas ut från Riksidrottsförbundet centralt och från dess studieförbund Sisu, är nu konsekvent att den så kallade triangeln ska göras till en rektangel. Triangeln betyder att många börjar idrotta, men att fler och fler trappar av ju längre man håller på upp i åren. Den nya rektangeln innebär att många ska lockas börja, och att lika många fortsätter. Det är det som kallas "idrott hela livet".
Men ibland tycker jag inte att utvecklingstankarna blir konsekventa från idrottens sida. Om man vill att så många som möjligt ska fortsätta, då borde man också tillåta så många sätt som möjligt att ha verksamhet.
Det borde vara mångfald i stället för enfald.
Därför går jag mot strömmen, vad det verkar, och gillar att "bandybyten" ska införas i fotbollens herrtvåa, herrtrea och dametta. Så som i distriktsserierna.
Många är kritiska till den här regeländringen, som Maifs nye tränare Vladan Ladan som tycker att det devalverar statusen på serierna. Det ger en signal om att division 2 inte är en seriös verksamhet.
Jag läser om en namninsamling för att stoppa det.
Men jag är inte så kritisk. De som vill göra få byten kan väl fortsätta att göra det? Det här skapar bara mångfald, många sätt att göra saker på. Fler valmöjligheter för lagen skapar en bättre underhållning, med en större oförutsägbarhet.
Jag tycker exempelvis att bandyn, som har bandybyten, ska gå ett steg längre och återgå till systemet när hörnspecialister fick bytas in på hörnor. Det ger fler profiler och en intressantare produkt. Så jag förstår inte rädslan för att detta skulle kunna inträffa i fotbollen, att hörnspecialister kan spela. Det blir väl bara ännu mer intressant?
När det gäller mångfald läser jag också om det här med slutsegrar i ungdomscuper som det var stor debatt om på förbundets repskap i veckan. Debatten slutade i en kompromiss där internationella cuper i två år till kan ges dispens, men annars ska inte elva- eller tolvåringar kunna vinna en cup.
Här tycker jag förbundet ska vara vidsynt och låta cuparrangören välja själv om man vill kora vinnare eller inte. Om det ena nu är bättre, så kommer väl lagen att anmäla sig dit? Låt marknaden och lagens/barnens egen vilja avgöra.
Jag blir lite orolig över svensk fotboll när det finns distrikt som tycker att 16-åringar inte ska kunna tävla om SM. I den åldern måste man väl ändå kunna tävla fullt ut? Jag tror inte alls att en ovilja att skapa tävlingsmoment för ungdomar ger den här rektangeln som idrotten pratar om. Då blir det en triangel igen, åtminstone för de ungdomar som vill någonting. De lär tröttna.