Det är bara att säga grattis till ett väl genomfört jobb. Att vinna bandy-VM när inte Ryssland är med är ingen bragd, men Finland har gått framåt och det var en högklassig final med både delikatesser och taktiskt spel. Jag tyckte mig känna igen Mattias Sjöholms IFK Motala-spel med åkningar i bågar, bollsläpp, och tålamod att vända om.
Själv hävdade han att han plockat lite av olika lag och jag tycker att det var fint att höra i SVT-studion när han stod med den snälla blick och stämma som vi vant oss vid att höra kring IFK. När han inte hyllade Christoffer Edlund för målproduktionen bara, utan även Edlunds roll som välkomnande lagkamrat och ledargestalt.
Mattias Sjöholm har verkligen visat under året, och ända till guld, att även ett landslag kräver en sammansvetsad grupp och ett lagbygge. Det är inget allstar-team med de bästa individerna. Han formulerade det snyggt i tv när det pratades om konkurrens och om spelare som inte kommit med.
Med i laget var Motalagrabbar som Linus Petersson i försvaret och Viktor Spångberg som playmaker. Roligt att se de hålla även på denna lite högre nivån. Spångberg har en otippad gulddubbel i år och blir verkligen glödhet i kampen om Guldklockan, tidningens lokala bragdguld.
Men det absolut bästa med VM var inte Sveriges seger, utan det var att VM spelades igen efter pandemi och krig. Bandyn behöver något mer för ungdomar och elitspelare att sträva vidare mot, något mer än SM-guld.